You can do anything.

 
 
 
Jag tänker, att människor kommer och går. Precis som känslor. Precis som tillfällen, platser, ord, att inget är konstant. Inget är heller perfekt. Därför tänkte jag inte att det här skulle kännas så illa som det faktiskt gör.
 
Det gör ont på riktigt, men det är mest för att vi inte kommer kunna ha samtalen längre. Det har betytt så mycket för mig.
 
Att du aldrig varit rädd för mig trots att jag varit rädd för mig själv - jag känner att du är rädd OM mig.
 
Att du har mött mig där jag varit och ändå respekterat mig som människa när jag sett världen ur det rödaste filter.
 
Ditt vakande öga har räckt ett bra tag, att veta att du funnits där.
 
Jag är lite rädd för hur det kommer att gå framöver, utan dig och dina kloka ord. Utan din veto-rätt som JAG gett dig, av tillit och av sunt förnuft. Men saker tar slut och mest av allt är jag ledsen för att det inte bara handlar om min förlust utan för att jag bryr mig om dig.
 
Vilken oväntad vänskap! För jag har trots att det inte ska vara så, också sett när du haft bättre och sämre dagar. Tillfällen när jag undrat varför du var tankspridd. Eller när vi skrattat gott. När det gått bra och när vi båda varit i sorg. Vi är båda mänskliga bakom våra roller oavsett hur konstellationerna kan se ut.
 
Så jag hoppas att det går väl hädanefter. Du med ditt goda hjärta och kloka hjärna, du har fått ta för mycket skit från alla möjliga håll och jag är glad att det kommer ta slut även om det blev på det här viset. Du är minst tre gånger så tjurskallig som gemene man vilket jag hoppas att du är försiktig med i framtiden och inte exkluderar dig själv från det som är självklart, att alla människor behöver stöd och hjälp.
 
Jag hoppas att jag får tid att avtacka, på ett sätt eller ett annat. Men jag förstår om du springer utan att vända dig tillbaka.
 
 
 
 

Kommentera här: