Shake it like a polaroid picture!

 
 
 
Påsken kom, och påsken gick. Det var det. Åter till det normala och det känns skönt även om påsken var en bra tid för återhämtning och att falla i bitar utan att behöva plocka upp sig själv egentligen.
 
Det är bara det att jag helst inte är i bitar. Om det inte är 8 bitar.
 
Det var så fint att träffa min bror, jag fick ett spel av Teresa och honom där han ritat en skattkarta på paketet. Spelet kommer jag ta med mig till Klossen och utmana folk i, Escape som faktiskt kräver samarbete. Antingen så vinner alla, eller ingen. Det är väldigt roligt även om vi fick vända på reglerna innan vi fick grepp om det hela!
 
Jag har fått hem film till min Polaroid Instax 210, så nu har jag fotat en del polaroidbilder. Jag testar kameran, hur den fungerar och hur jag får bäst foton. Det är svårt men det är otroligt kul. Det är ju rätt magiskt att se bilden formas framför ögonen på en. Dessutom är det fint att fota vid tillfällen och sedan skriva ett litet meddelande på det och ge bort som minne.
 
Jag välkomnar vardagen. Jag välkomnar solen. Jag välkomnar musiken och just nu välkomnar jag en morgonslö nap för att orka ta itu med dagen snart.
 

Eftermatte.

Puffen har varit borta sedan i måndags. Han gick med värdighet och jag vill tacka veterinärstationen i Vännäs för ett jättefint bemötande i vår sorgligaste stund.
 
Jag kan varmt rekommendera Marahällan för andra djurägare som vill få ett fint avslut med sitt djur, veterinären vi träffade var proffsig men känslig och förstående samt berättade precis vad som skulle hända och vad vi kunde förvänta oss genom processen. Vi fick också all tid vi ville ha, det var ingen stress.
 
På sätt och vis känns det bra även om det är tomt nu - jag minns Puffens alla egenheter, hur roligt vi haft och hur glad han har gjort andra människor. Han har bringat glädje till så många och han fick gå i graven av ålderdom vilket han förtjänade. Nu vet jag att han återfått synen, att han inte har de problem som kom en efter en med åldern. Men jag saknar honom.
 
Det är svårt att vänja sig att inte ha en Puff. Allting är uppbyggt kring honom - anpassat liv för att ha en hund. Nu står vi här med de vanliga tankarna om vem som ska hem och gå ut med Puffen, är duktig på att städa undan enbart för att Puffen annars skulle sluka allt med hull och hår. Inte en bit pasta fick vara obevakad eller inte duktigt gömd, han var gräsligt allergisk mot det men som alla andra hundar så var det ju en av de grejerna han älskade mest.
 
Bara en såndär sak som att inte behöva ta av sig pyjamasen för att gå ut med Puffen på morgonen. Eller behöva vänta med att ta på sig pyjamasen för att gå sista svängen med honom på kvällen. Rutiner, alltid Puffen i baktanken när vi skulle hemifrån längre stunder och han inte kunde följa med.
 
 
 
Men tack för allt det underbara, och att du skärpte till mig hela tiden. Du gjorde allting så enkelt för oss och var den bästa Puff någonsin. Vi sa det för länge sedan, att det blir landssorg när du går bort. Och nu så är det många som saknar dig. Vi ses vid regnbågsbron.

Puffen.

 
 
 
Det är åter igen sorg i Fantásia. Jag skriver nu, för att jag antagligen inte kommer orka sen.
 
Länget har vi haft i åtanke att Puffen har sina sista ljuva år, vi har behandlat honom som den pensionär han är och det har blivit tätare mellan veterinärbesöken. Vi bestämde oss att så länge han var glad, så skulle han få hänga med.
 
Men han är inte glad längre. Hans livslust har försvunnit med ålderssymptomen som blivit värre och värre, av diverse orsaker så bestämde vi igår att det var dags för Puffen att gå vidare och få somna in.
 
Mary tog beslutet, jag ringde samtalet. På måndag 10.15 får ni gärna sända en tanke till oss när vi kommer befinna oss på Vännäs veterinärstation och hålla om Puffen medan han stilla får gå in i sista vilan.
 
 
 
 
Nu blir det landssorg. Ingen som träffat honom har inte älskat honom. Han har nästlat sig in i många människor hjärtan och är inte vilken hund som helst. Hans personlighet är så enorm och det är en stor man som går i graven. Han har så otroligt mycket personlighet i en så liten kropp och ett ego som får Caesar att verka som en blygsam karl.
 
 
Den här helgen får han god mat, mycket gos och kärlek och vi har ordnat med det praktiska. Men tårarna rinner för jag vill verkligen inte det här. Jag vet att det är rätt, jag vet att det här är djurens rätt - att slippa lida. Men jag kommer sakna honom ofantligt mycket och jag vill bara att ni omkring mig ska veta att jag gärna är social, träffas och pratar och behöver er nu, men att det är okej att vara ledsen. Det måste vara okej att vara ledsen, för jag kan inte vara annat nu.
 
Puffen kommer vänta på oss när vi hämtar honom vid regnbågsbron. Han kommer vara lycklig och frisk, jaga bollar, äta kattbajs som om det vore paj, skutta i snö och rulla sig på gräs och bli som en unghund igen. Det är så jag kommer minnas honom, den tokiga hunden med det tandlösa underbettet som älskade allt och alla och lärde mig att det är viktigt att älska sig själv.
 
Jag älskar dig din lilla skit.