Jag ropar ditt namn men du svarar inte - 2 år.

 
 
 
I min vardag finns det en Maria som är levande i minnet men som inte har en fysisk kropp längre.
 
Hon står i bokhyllan med ett ljus och ett gosedjurslejon bredvid porträttet av henne. Jag ser henne dagligen, men jag känner inte hennes närvaro.
 
Idag är en dag då jag tvingas reflektera. Missförstå mig rätt, jag tänker naturligtvis på min vän dagligen, saker vi gjort, sådant som påminner mig om henne och hon är alltid i mitt hjärta - men någonstans så säger någonting emot i mig, kanske överlevnadsinstinkten. Jag orkar inte känna hela tiden. Jag förskjuter känslorna och jag känner inte skuld för det eftersom det inte är mänskligt att ständigt leva i att någon nära är död. Jag måste leva vidare, vi måste leva vidare, jorden slutar inte snurra.
 
Men idag är en känslig dag. En mammas hjärtesorg reflekteras i en betraktelse, och jag låter känslorna ta plats. Det är svårt, för det finns också en panik när någonting inte gått som det skulle. Paniken i att återkomma till vad som hände, hur, när, den ständiga frågan; var det verkligen det här hon ville och kunde jag ha gjort någonting?
 
Men nu är det som det är. Jag har bara kvar minnen, jag kan inte skapa nya.
 
Det är bara det, att det här inte var meningen. Det här är fel på så många sätt, jag vet inte var jag ska börja.
 
... så fascinerande att se dig så otroligt fascinerad över saker som andra inte såg, tänkte och reflekterade över. Så ont att se din inåtvända blick när du mådde dåligt. Så roligt när du hittade på bus med mig och alla andra, så glad när du kom med spontana presenter där det låg ett hjärta och en hjärna bakom, så spännande att sitta och diskutera saker med våra skilda infallsvinklar, men framför allt att du var en handlingens kvinna på gott och ont.
 
Så mycket jag älskade dig, att jag på ett omoget sätt alltid kommer fram till att jag önskar att någon annan kunde plockats bort, om det nu var någon som var tvungen att försvinna så tragiskt. Jag vill behålla dig. Jag vill ha dig levande så mycket att jag naivt önskar att någon annan kunde ta din plats, ingen speciell person men bara NÅGON, om det nu var tvunget att hända. Det låter kanske själviskt och hårt, men du var mig så kär. Du är mig så kär.
 
Du hade så jävla mycket mer att ge, så mycket mer att ta och så berövades du det. Jag är arg, på dig och på de och det som ledde dig till detta. Det är ingen hemlighet att du hade ett stort ömmande sår som tillslut var för svårt att leva med, men det som skapar så stor vanmakt är att jag någonstans verkligen tror att du kunde tagit dig förbi, att du kunde ha handlat annorlunda, och därför är jag också arg på dig även om jag förstår att det inte är så enkelt.
 
Tänk om...
 
Jag antar att det är nu jag ska vara glad för att jag fick känna dig och för den tid vi fick, men just nu vill jag bara grina och kräva tillbaka min Maria.
 
Och det är just på grund av detta som jag uppskattar människorna i mitt liv varje dag, de som lever och försöker ta hand om dem. I sorgen finns också vetskapen om att det inte finns någon garanti i att jag får behålla andra som är mig kär, därför viskar jag "jag älskar dig" till Mary innan jag somnar om kvällarna, därför ser jag personer i ögonen när vi setts och våra vägar skiljs. Allt vi har är nu, egentligen.
 
Det kommer inga vackra ord, det kommer ingen fantastisk kärleksförklaring för jag har inga ord längre, Maria. Du lämnade mig och alla andra utan ord.
 
Tomheten mellan noterna...
 

Musikteori i kvadrat.

 
 
 
Ni har ingen aning om vad som pågår på skolan. Ingen aning!
 
Jag har kul, men det här är ett hårt tempo. 100% innebär inte 8-17 i den här världen har jag fått upptäcka, utan jag andas, äter, skiter, stinker och skapar musik. Nu när musikteorin tagit fart så blev det förutom kreativt skapande också matematik inblandat i det hela.
 
Oftast, så sover jag när jag kommer hem från skolan. Jag drömmer om hur jag uppträder. Jag hör musiken vi skapat. Det är all in så att säga, och jag får inte en sekunds vila.
 
 
 
 
Jag tror att sömnen blivit mitt självförsvar. Det är då jag processar allting, och det är mycket, som jag önskar att jag kunde gå igenom på andra sätt som inte innebar att jag behövde stänga av mitt medvetande och koppla på det undermedvetna. Idag krälade jag efter sånglektionen och ett jam in i ett grupprum, låste, la mig på golvet med väskan som huvudkudde och somnade. Så förlåt, om det var någon som behövde rummet. Det låg en lodis, Sara "Koftan" Forslund på golvet.
 
Men jag hinner inte vara nervös i alla fall! Inte särskilt, i alla fall. Imorgon ska jag medverka i Whole Earth?, vara hejjarklack till Emil Jensens förband som är riktigt bra och riktigt taggade. Det känns väldigt roligt, men just nu är jag mest oroad över saker som är i nuet, vilket känns som ett smart drag.
 
Snart har jag överlevt tre veckor. 17 kvar. Men mina kursare är nog de bästa människorna som en kan hamna med, så mycket talang och så stor mångfald!
 
Nu regnar det ute, det är rätt mysigt - tills det är dags att gå ut med Puffen. Jag ska krypa ner i soffan med frusamheten och mysa, det känns konstigt att vara ifrån varandra så mycket. Jag menar, vi har ju aldrig suttit ihop i höften (även om jag vill ibland) men min nya tafatta livsstil som student så saknar jag min andra hälft så mycket.
 
Smatter mot fönstret, orangea rönnbär i kontrast till det grå. Det här är den årstid jag kanske tycker bäst om.

Jag lever nu och inte sen.

 
 
 
Kursen går vidare, vecka två avslutad. Det går fort men jag hänger med, tar det dag för dag och lägger ner min själ i detta - som om det fanns en chans att jag inte skulle göra det. Jag fungerar inte så. Jag gör ingenting halvdant längre. Perfektionisten kommer fram.
 
Jag har så otroligt roligt. Det är jättesvårt såhär i början när schemat ändras från dag till dag och när jag äntligen är synkad med låten och får framträda med den så är det dags att gå vidare. Fort, fort snurrar det. Just nu är jag uppslukad av alla intryck, av allt skapande och alla nya sociala kontakter.
 
Jag tänker fördjupa mig i musiken nu. Det är ett kall, det är en fallenhet jag har och en passion. Jag är glad att jag fått chansen.
 
Jag sover mycket. När jag kommer hem från skolan däckar jag i två timmar ungefär. Sedan är jag trött fram till sängdags. Jag drömmer om musik, jag drömmer om att framföra den, och innan jag somnar så går hjärnan på högvarv för att smälta alla intryck. Det är mycket men det känns fortfarande görbart, även om jag som vanligt när jag är stressad drömmer om mörker - solen lyser men det är som om den är svart. Det är jätteunderligt.
 
Nu till veckan ska Fantásia få nya tapeter vilket känns skönt. Det blir liksom ännu mysigare i vår fina lägenhet. Katterna mår gott och Puffen har pinkat in området. Mary pysslar för fullt och bygger i gästrummet, jag funderar på vad jag ska göra av mitt musikrum och låter idéerna smälta in. I veckan kommer det hur som helst vara rummet där vi förvarar allt i Marys ateljé/gästrummet på grund av tapetsering.
 
Nu ska jag ta gitarren och mysa lite. Katterna kräver sin uppmärksamhet också, vi är 6 personer i sängen varje kväll. Puffen och våra tre kattern samt frusamheten och jag.