Beslut.

 
 
På bussen hem igår hade jag väldigt blandade känslor. Jag var ledsen, och har varit ledsen ett tag, för jag har av olika omständigheter tagit beslutet att sluta mitt musikstuderande.
 
Just nu ser det ut som att jag inte kan fortsätta. Det går emot min egentliga vilja och min ambition, jag är fullt motiverad men måste ta andra saker i beaktning också, personliga saker som väger över min vilja. Så i början av veckan sa jag till mina klasskamrater att jag skulle börja packa ihop och avsluta saker och ting, vilket sved och fortfarande svider.
 
Jag är ledsen på riktigt, den där genuina känslan av sorg. En liten dröm som dör. Jag har aldrig, inte ens när det varit uppförsbacke, sett det här som ett alternativ och jag har varje dag arbetat mot målet att avsluta kursen med betyg. Kanske var det knäcken också, att vara så engagerad och drivande. Ledsjälar brinner tills lågan slocknar.
 
Åter till igår. Jag sjöng min låt med min grupp för de andra, den som jag knackat ihop själv, tackade för mig och tackade dem. Jag tog första bästa buss som gick förbi ÅC efteråt och så började låten Beauty School Drop-out mala i huvudet - tragikomiskt. Jag gick en vända på ICA och försökte smälta det hela, sedan promenerade jag vidare hem.
 
När jag kom runt hörnet och såg vår lägenhet, såg Marys ansikte framför mig och vår idyll som Fantásia egentligen är så blev känslorna blandade. Jag var fortfarande ledsen, men samtidigt så lycklig i det att jag har någonting som är så fantastiskt att det slår ut allt annat. Ett hem, en trygghet, en fantastisk kärlek, stöd från alla håll. När jag klev in så log jag genom tårfyllda ögon - Mary var inte hemma, men jag visste att hon skulle komma vilken minut som helst. Puffen blev alldeles till sig när han såg mig, katterna hälsade som vanligt på sitt lite lata sätt eftersom de är så van att jag springer in och ut.
 
Live, love, laugh. Livet är förhoppningsvis långt och då finns det tid när jag tar plats.
 
Inte längre musikstuderande under en skolas flagga, vi får se vad jag tar mig an härnäst. Jag är glad att min motivation inte är slut bara för att jag fick lukta på kaffet och vakna, sedan avsluta studierna.
 
Gamla skolkamrater och alla andra, skål och tack. Nu väntar nya saker, men först kan vi väl sjunga en sång?
 

Musikstuderande och praktiserande.

 
 
 
There's some genious shit going on here.
 
Skolan tar, skolan ger. Nervositet inför att höras är inte samma problem, men jag har svårt att balansera ett vanligt liv med allt vad det innebär och samtidigt hinna med skolan. Jag är en eldsjäl, vad jag än tar mig för och eldsjälar kan brinna ut.
 
Nu har är det skarpt läge. Jag har inte hunnit åka och hälsa på mina familjemedlemmar, jag har musicerat under piska men framför allt för att det är kul. Jag utvecklas, jag har växt flera decimeter på att inte ta saker för allvarligt utåt men i min privata sfär vara otroligt fokuserad. Nu är det att nöta sju låtar, eventuellt åtta, som ska spelas upp den 17:e december klockan 18.00 i lärarhuset på uni. Vara där och gör mig nervös, jag utmanar min själv.
 
Jag ska också säga att jag har skaffat instagram. Följ mig gärna på https://instagram.com/kommissaarien/ ! Jag kommer antagligen att uppdatera ganska friskt, speciellt nu när jag och Mary åker till Stockholm på smekmånad och kommer njuta av allt det goda inklusive en konsert med Walk off the Earth. Youtuba det och bli fast i det.
 
Gretchen ska få nya tuttar - det vill säga knoppar så att jag inte behöver lägga hnnea på golvet varje gång jag byter instrument i en låt eller efter en låt. Jag har upptäckt att det kommer vara otroligt värt det. Underskatta aldrig ukulele, det är grejer det!
 
Snart åker pappa över atlanten. Jag vet att det är en sådan sak han vill göra innan han är för skruttig i kroppen för det, men det känns ändå läskigt. Tänk om någonting händer? Jag vill tacka dem för allting, för att jag vågar utforska mitt favoritintresse som varit genomgående i alla år vilket är musik även om jag inte är Beethoven. Det räcker med att vara en Saari, kanske.