Pixel är en särskild sorts katt. Som kattunge var hon busig eller gosig, hon sov ofta bredvid när det inte var upptäcktsfärder.

 

Hon är fortfarande en upptäckare, en otålig kisse som mer liknar en hund på det sättet. Hon är med när jag spelar spel hon är med när jag lagar mat och hon är alltid med när jag borstar tänderna. Hon är till och med ett sällskap i duschen om hon får. En riktig sällskapskatt som är helt ok med att bli upptagen i famnen men som sällan vill ligga i knät - det är mysigare bredvid.

 

Hennes gröna ögon skelar och hennes svans är fortfarande hennes ärkefiende. Jag tänkte att aktivitetsnivån skulle gå ner rätt snabbt ändå, när hon nu närmar sig två år och att hon blev streiliserad väldigt tidigt.

 

Men, nej. Till skillnad från Mischa, som är en riktig mysfarbror och alltid varit, så behöver hon lite extra. Hon säger till när hon är understimulerad genom att göra saker som förstör, som kräver min omedelbara uppmärksamhet. Så kan en ju inte ha det.

 

Lösningen har varit att leka, att jobba head to head med henne rent psykologiskt och utmana. På nätterna har katterna särskilda leksaker också. Tack och lov så anpassar hon sig mycket snabbare än katter generellt, vilket gör att jag inte behöver vara envisare än henne särskilt länge.

 

Igår var första dagen med sele. Hon blev mer paff än något annat, eftersom det liksom... satt kvar. Det gick inte att backa ur. Och plötsligt, så lekte hon och sprang runt i lägenheten för att sedan ta en lång catnap. Inga problem.

 

Nästa steg - koppel. Det var inte så roligt. Konstigt att den sitter över ryggen, konstigt att den följer med. Då fick jag se en riktigt sur katt, som tryckte sig mot golvet när det inte gick att fly.

 

I dagens träning har hon fått röra sig lite mer med koppel. Slutmålet är att hon inte ska tycka att det är konstigt, och så småningom kommer jag kunna gå på kattpromenader med henne.

 

Mischa däremot skulle nog vilja ha mer lugn, vilket också är ett av syftena i att låta Pixel få ur sig sin energi. Jag har två totalt olika katter. Han vill ligga på sin plats i soffan, eller sitta i min famn och gosa. På kvällarna hinner jag inte lägga mig innan han lägger sig på mig, och när jag vänder mig för att sova så lägger han sig i mitt ansikte och kurrar högt vilket är typ det mysigaste som finns. Han är ju också gul hankatt som är kastrerad, vilket är ett verkligt recept på slappkatter.

 

Just nu ligger Pixel med selen på bredvid Mischa i soffan och har tvättstuga. De är så fina. Och nu, så är det dags för en tupplur. Jag tror att jag gör detsamma.