Sorgeprocessens fem steg.

 
 
Efter många speltimmar så har jag nått slutet av Rime. Jag kollade aldrig vad det skulle handla om egentligen, eftersom det var ett av månadens gratisspel på PS4:a nu i februari. Men det var spännande att filosofera, spännande att upptäcka och framför allt väldigt vackert. Pusslen var lagom svåra och jag kunde spela det väldigt långsamt och casual vilket var en skön paus i tillvaron. Sådär som TV-spel ska kunna vara emellanåt. "Fluffigt", som Jojjon kallade det.
 
Det var först i slutet som jag förstod vad det egentligen var, vad berättelsen ville säga. Första kapitlet handlade om förnekelse - en vacker värld där fruktträd växte i en enkel tillvaro. Man utforskade och följde sin kompanjon, räven, och sjöng för att dels kommunicera sina egna känslor men också för att trigga igång händelser i spelet.
 
Nästa, ilska. En fågel som ville ha ihjäl pojken som egentligen bara ville väl. En kamp och från min sida en hel del frustration för att spelet blev svårare. Svarta varelser utan ansikten som viskade hotfullt och var hemska.
 
Förhandling - att hjälpa robotvarelserna och pussla ännu mer för att ta sig fram. En hel massa givande och tagande på något vis, och mer hjärngympa, dessutom de svarta varelserna som ville suga ut min själ. Med hjälp av ljus kunde jag skrämma bort dem, men mot slutet av kapitlet så återuppstod de även när jag sken ljus på dem (bokstavligen).
 
Depression kom sen, i en ruin där regnet föll. De svarta varelserna ville mig inte illa längre, de bara fanns där och vandrade planlöst. De hindrade mig från att gå vidare innan jag gjort allt jag behövt göra, innan jag gått igenom de pusslen som behövdes göras.
 
Acceptans. I slutet ville jag gråta, för det var en far som förlorat sin familj. Och låten i eftertexterna... Det är nog många som skrivit spelet som själv gått igenom en hel del sorgearbete.
 
Jag tror att spelet vore perfekt för unga vuxna, om nu gamers kan släppa det här med att allting måste vara överväldigande häftigt och/eller våldsamt med grafisk övertydlighet av det. Lösa storys som är en tolkningsfråga är inte heller för alla, men personligen så gillar jag att ha sådana spel. Det var som Flower, fast lättare gameplay och ändå lite tydligare i vad det egentligen handlade om. Men bara sånär som på att jag fick fundera på vad som symboliserade vad.
 
Och tydligen, så skäller rävar som glättiga hundar... eller?
 
 

Meow.

 
 
Pixel är en särskild sorts katt. Som kattunge var hon busig eller gosig, hon sov ofta bredvid när det inte var upptäcktsfärder.
 
Hon är fortfarande en upptäckare, en otålig kisse som mer liknar en hund på det sättet. Hon är med när jag spelar spel hon är med när jag lagar mat och hon är alltid med när jag borstar tänderna. Hon är till och med ett sällskap i duschen om hon får. En riktig sällskapskatt som är helt ok med att bli upptagen i famnen men som sällan vill ligga i knät - det är mysigare bredvid.
 
Hennes gröna ögon skelar och hennes svans är fortfarande hennes ärkefiende. Jag tänkte att aktivitetsnivån skulle gå ner rätt snabbt ändå, när hon nu närmar sig två år och att hon blev streiliserad väldigt tidigt.
 
Men, nej. Till skillnad från Mischa, som är en riktig mysfarbror och alltid varit, så behöver hon lite extra. Hon säger till när hon är understimulerad genom att göra saker som förstör, som kräver min omedelbara uppmärksamhet. Så kan en ju inte ha det.
 
Lösningen har varit att leka, att jobba head to head med henne rent psykologiskt och utmana. På nätterna har katterna särskilda leksaker också. Tack och lov så anpassar hon sig mycket snabbare än katter generellt, vilket gör att jag inte behöver vara envisare än henne särskilt länge.
 
Igår var första dagen med sele. Hon blev mer paff än något annat, eftersom det liksom... satt kvar. Det gick inte att backa ur. Och plötsligt, så lekte hon och sprang runt i lägenheten för att sedan ta en lång catnap. Inga problem.
 
Nästa steg - koppel. Det var inte så roligt. Konstigt att den sitter över ryggen, konstigt att den följer med. Då fick jag se en riktigt sur katt, som tryckte sig mot golvet när det inte gick att fly.
 
I dagens träning har hon fått röra sig lite mer med koppel. Slutmålet är att hon inte ska tycka att det är konstigt, och så småningom kommer jag kunna gå på kattpromenader med henne.
 
Mischa däremot skulle nog vilja ha mer lugn, vilket också är ett av syftena i att låta Pixel få ur sig sin energi. Jag har två totalt olika katter. Han vill ligga på sin plats i soffan, eller sitta i min famn och gosa. På kvällarna hinner jag inte lägga mig innan han lägger sig på mig, och när jag vänder mig för att sova så lägger han sig i mitt ansikte och kurrar högt vilket är typ det mysigaste som finns. Han är ju också gul hankatt som är kastrerad, vilket är ett verkligt recept på slappkatter.
 
Just nu ligger Pixel med selen på bredvid Mischa i soffan och har tvättstuga. De är så fina. Och nu, så är det dags för en tupplur. Jag tror att jag gör detsamma.

Blommor i februari.

 
 
 
 
Flower är ett spel som jag tyckt om att spela på mornarna när jag vill mjukstarta. Som vanligt när jag spelat ut ett sådant luddigt och vackert spel så blir frågan; Vad har jag just bevittnat?
 
Det blir alltid högst filosofiska tankar när det kommer till spel som inte har en uttalad story utan som är en upplevelse. Jag skulle tro att de flesta inte vill spendera sin tid med spel i den här klassen eftersom det faktiskt är lite som att gå på ett interaktivt museum. Precis som alla andra spel som Giant Squid Studios skapat. Hata det eller älska det, helt enkelt.
 
Jag måste lufta tanken om att jag tänker att blommorna i lägenheten drömde, att jag fick gå in i deras drömvärld och susa ("flow:a") runt. De flesta drömmar var vackra, och så naturligtvis även en mardröm och ett crescendo där blombladen bara slog sönder allt i sin väg för att ta sig in i stan, ge staden lite kärlek.
 
Vad jag annars pysslar med:
Bok: Inte som andra döttrar av Deborah Spungen (den läser jag en gång om året.)
Spel: En ofantligt mix. God of War när jag inte orkar tänka, Limbo när jag vill plattformspussla, Rime för att det är fint och pussligt. Jag har nyss spelat ut Black Mirror (ej att förväxlas med TV-serien) och Telltales Batman.
Musik: Komponerar musik ihop med Patrik för hans spel, tonsätter ett par av Jojjons texter. Pop och pepp i lurarna när jag promenerar och tung synth när jag ska sova. Väntar på albumsläpp av Julia Nunes.
Instrument: Synth/piano och gitarr.
Serie: Twin Peaks och That '70s show.
Sömn: Som en prinsessa.
Mat: Talriksmodellen och hinkar med te.