”Fanns det ens i hela världen två människor som talade samma språk?”

 
 
En av mina absoluta favoritböcker genom tiderna är "Ingen dans på rosor" av Hannah Green, eller Joanne Greenberg som är hennes verkliga namn. I mitt kladd-exemplar har jag gjort understrykningar eller tagit ut delar som jag tyckt varit extra bra, som jag dragits till just då.
 
Det är sannerligen inte en ny bok, men jag skulle fortfarande sätta en i händerna på varenda en som studerar psykiatri. Den är fortfarande enormt aktuell, på det sätt den beskriver Deborahs resa tillsammans med sin läkare mot att bli frisk; eller som hon känner under större delen av boken, att någon tar ifrån henne sin sjukdom, sin trygga världsbild även fast den är ond väldigt ofta.
 
Tänk om vi skulle prata mer om psykisk sjukdom? Visserligen arbetar Dr Fried utifrån ett freudianskt perspektiv som är förlegat till allra största del, men att samtala och intellektualisera tillstånd där vi mår dåligt och till och med psykoser kan förklaras och väljas bort till en viss del. Att den som vill bli frisk också kan det, och att psykisk sjukdom är extremt subjetiv. Som Dr Fried funderade i boken;
 
Ibland, tänkte hon sorgset, är världen så mycket sjukare än de som befolkar dess institutioner. Hon mindes Tilda på sjukhuset i Tyskland, vid en tidpunkt då Hitler fanns utanför dess murar, och inte ens hon kunde säga vilken sida som var den friska. Tildas mordiska hat, fastspänd vid sängar, matat med slangar och medicinerat till underkastelse, kunde fortfarande tona bort tillräckligt länge för att släppa in ljuset en stund. Hon kom ihåg hur Tilda hade tittat upp på henne från den säng där hon låg fastspänd och sagt med en parodi på ett väluppfostrat och artigt leende: ’Åh, stig på, snälla doktorn. Nu kommer just lagom för patientens lugnande te och världens undergång.’
 
Det var flera år sedan jag läste boken och jag inser själv att jag ser den i ett annat ljus den här genomläsningen. Det är ren litterär skönhet men för mig, så visar den att ingenting är unikt, inte ens gudarna och befolkningen av Yr och språket Yri. Vi påverkas ständigt av vår omgivning.
 
Jag har många fler ord, men jag tror att jag sparar resten för mig själv och de mina.
 
 
 

It is happening again. Iofs bara någon gång per år.

 
 
 
Jag blir nästan aldrig sjuk, sådär sjuk så att folk faktiskt säger "oj vad du låter förkyld" när man pratar i telefon, utan jag är den där typen som det aldrig riktigt bryter ut för och går över för att sedan komma och retas lite igen. Sådär till och från. Men någon gång om året så får jag en förkylning. Igår när jag gick isäng hoppades jag att irritationen i näsa, hals och öron skulle bli bättre nästa dag som det brukar bli, men du vet ju hur det är att vakna och känna sig förkyld, var det än känns.
 
Sömn är ju alltid det som helar, det och mat och vatten, men just det här att sova är så jävla knepigt. Drömmarna blir extra skumma och morgonförkylningen... behöver jag säga mer?
 
Blir på riktigt ledsen över att missa Game Night ikväll. Det är inte fy skam att ta in på sitt rum i Blackwell Academy - Girl's Dorm, men faktum är att det inte går att göra någonting.
 
Jag har snart läst ut The Secret Diary of Laura Palmer, men i megasakta takt eftersom mina ögon inte vill hålla sig öppna och fokuserade under längre stunder. Netflix and chill my ass, inget går ju egentligen in.
 
Så nu campar jag i sängen med katterna och Sinus och Yoshi. Olivia ska få en gloria när hon kommer förbi med första-hjälpen-vid-förkylning. Nu sluter jag mig i en ynklig puppa och kommer ut som en fjäril om några dagar.

Drömsömn.

Jag drömde så starkt, att jag när jag vaknat kastat mig upp ur sängen för att knacka ner drömmen.
 
Igår pratade jag och Olivia om hur jag skulle kunna fira min 30-årsdag och jag blev mer och mer inne på att besöka Navet och deras äventyrspark.
 
Därför utspelade sig drömmen i vatten, som att bo i en stugby fast med vattensymboler överallt. Dessutom ett dödligt virus som spred sig till alla. Vi var ett syskongäng som var nära varandra i ålder som tagit platser på den flytande bryggan där våra rum låg och allting avslutades med en fest. Och protest.
 
Allt i drömmen kändes som en kamp om rättvisa. Alla behöver rättvisa och då den inte kom naturligt så behövde vi skapa den själv. Men alla hade inte samma åsikt om vad som var rättvist och inte.
 
Hur som helst, det vackraste i hela drömmen var teet.
 
Vi hade avslutat en middag och satt i vattnet som räckte oss upp till armhålorna. Det var varmt vatten, och teet var ännu varmare. Jag fick veta att det var magiskt te, när jag tog en tepåse i mitt te så blev det en färg som strålade med en halo-effekt runt hela glaskoppen. Sedan kunde vi dyka ner, varpå tekoppen visade den rätta färgen som vi kände. Därför gick det att göra lekar av det hela, att ställa frågor och sedan dyka ner och se om färgerna förändrades. Jag minns varma färger som strålade. Gult, rött, orange, grönt och blått. Till och med blått kändes varmt, men det var väl för att temperaturen i vattnet var varm.
 
Det var också ett väldigt gott te. Det smakade sött och slank ner lätt, jag minns att jag återanvände min tepåse och fick samma effekt med ljuset. Jag använde någon annans tepåse också. Sedan hur det funkar att dricka te från en glaskopp som är under vatten, det vet jag inte... men det var just det att det var magiskt te.
 
Jag såg en hund dö av viruset som spreds på platsen. Det fanns också väldigt mycket vapen där. Det var otryggt. En vän gjorde någon form av exorcism på sig själv i vattnet, ganska likt Fatal Frame/Project Zero V.
 
Men förutom flykten, så var det väldigt lugnande med tekopparna. Jag känner att jag måste rekonstrukera det. I bild, på något sätt.
 
Jag har sett och läst för mycket Twin Peaks.
 
Godmorgon!

Liknande inlägg