Omilda febernatt.

Nu känner jag att kroppen arbetat emot mig lite väl mycket och alldeles för länge.

Onsdagen innan Smash-LANet så blev jag helt orkeslös och förstod ingenting. Under helgen kunde jag inte hjälpa till som jag hade tänkt och hann inte spela så mycket heller. Har en kvarvarande hosta och tryck över bröstet samt en näsa som är täppt för det mesta.

På något sätt har jag accepterat det i snart två veckor och försökt leva som vanligt ändå. Inatt vaknade jag inpå småtimmarna och yrade. Det blev liksom omöjligt att ens vända sig, som en paralys. När jag satte mig upp så trycktes jag ner igen.

Klart att jag ska ha feber. Jag har ALDRIG feber, det är inte mitt typ av sätt att vara sjuk. Men nu har jag det, samt tusen saker som ska göras, som jag inte kan eller borde göra ens med febernedsättande.

Idag blir det en vinst om jag klarar av att duscha.

Det här kanske är beviset på att stress gör en sjuk på många sätt.

Feber är lite läskigt. Att yra är lite som att hallucinera och det vänder ut och in på huvudet.
 
Nu måste jag fråga mig själv, hur kan jag ta bättre hand om mig själv för att kroppen inte ska känna att den den fysiskt måste bromsa?

Smash it!

Jag tänkte börja blogga igen. Jag känner att jag vill skriva, men vet inte riktigt var jag ska lägga det. Jag vill ha det synligt, men jag vill inte skriva en wall of text på Facebook i tid och otid eftersom jag själv knappt hänger med där och känner att det bara blir meddelande på meddelande som jag missar. Och för att minska stressande notiser för andra så skriver jag här där det är högst frivilligt att läsa.

Jag har varit utan kedjetäcka sedan oktober, i onsdags fick jag äntligen hem det. Kedjetäcke löser väldigt mycket för mig, jag somnar fortare och bekvämare samt sover djupare. Nedbäddad av 10kg kedjetäcke är det svårt att spänna sig. Det känns redan som att min stela och ömma nacke från spända nätter börjar lösa upp sig.

Livet i allmänhet består just nu till största del av stress. Det är också därför jag känner att jag behöver skriva, att placera ut tid då jag faktiskt sitter ner och tänker på mig och mina behov, på vad jag vill göra, på vad jag gjort och vad jag kan. När det blir stilla omkring mig och jag är närvarande i mig själv.

Det är för övrigt något nytt i mitt liv - att jag budgeterar tid. Det har hjälpt mig så mycket att avsätta tid för saker, till och med tid för att göra ingenting eftersom det OCKSÅ behövs.
 
Jag ser verkligen fram emot helgen. Det blir massor av smashande på stan och det är bra människor bakom detta event: https://www.facebook.com/events/2045827645460821/ - därför kan jag varmt rekommendera det. Jag tycker att smash-communityn kan vara rätt hård och eftersom jag inte är en inbiten Smash-nörd så känns det som att jag antingen måste vara in eller out, och då är out så mycket lättare. Men jag har fina kompisar som tar fram det roliga och sportsliga i det!

Ikväll har jag och P fredagsmys, jag är förkyld men har panikvilat och hoppas att jag imorgon är mycket bättre. Lite julmust, chips, Idol och kramar kan nog göra gott.

Lefty-mode.

 
 
Nu har det snart gått en vecka sedan jag opererade höger hand. Operationen gick bra och jag var ganska påverkad av den lugnande sörjan jag fått innan. Det gjorde inte ont, men det som hutten innan inte tog bort var känslan av att de liksom våldade i handleden. Det här var mitt face:
 
 
 
Det kändes verkligen jättekonstigt! Det gjorde inte alls ont, men obehagligt mot slutet. Vid vissa tillfällen så kändes det som att de stack in tusen nålar i handen, från alla håll. Allt gick bra så efteråt var jag mycket nöjd och fick fara hem.
 
Från operation är det vanligtvis 4-6 veckors sjukskrivning. 2 av dem är gips+bandage för att hålla det stilla.
 
Veckan som varit har varit för lång. Jag hade inte räknat med att jag skulle behöva så mycket hjälp som jag behöver - jag kan inte göra mat, inte öppna en yoghurtförpackning, inte ta på och av BH:n och de första dagarna kunde jag inte riktigt dra upp mina trosor riktigt. Jag har en stolthet som gör mig ganska dum, min gräns går liksom vid toabesök och duschning - tack men nej tack, jag klarar det själv även om jag sliter i stygnen.
 
Med det sagt, så har jag annars skött mig bra. Jag har lärt mig be om hjälp. Jag var hyfsat nyopererad när vi åkte på Nordsken i Skellefteå i torsdags och fick snabbt inse att det inte funkade. För mycket för rygg och hand, en natt yrandes i sovsalen och totalt krossad på fredag... så synd att jag inte hann se allt fantastiskt och delta.
 
Mamma åkte in till Umeå och mötte upp mig på fredagskvällen. Jag la av totalt och lät mig tas hand om.

Imorgon har jag haft gipset en vecka. Det är som en klump i handen och en skena längs handleden. Jag är högerhänt, så att skriva är uteslutet (och jag hinner nog inte lära mig heller). Typ allt jag tycker är kul är antingen uteslutet eller för jobbigt för att göra och det gör mig lite ledsen.
 
Jag får flashbacks till när jag bröt vänster handled då jag gick i fjärdeklass. Det var det som triggade min första depression - att inte kunna vara med och leka, att det enda som var kul var att se på Popular och Sabrina Tonårshäxan på torsdagskvällar. Det här är verkligen trist, jag måste säga nej till massor av saker och att inte kunna knyta sina egna skor känns sorgligt även om jag vet att jag snart kommer vara helt bra i handen. Dagarna är bara så långa, tiden går så sakta!
 
Faktiskt så får nog nästa operation vänta. Det är "bara" obehag och inte farligt med karpaltunnelsyndrom, och vänster hand är inte lika dålig som höger var.
 
Stränginstrument och digitala spel får vänta ett tag.
 
Tack mami <3