Galen värld.

Världen är skum. När jag skrev förra blogginlägget hade jag ingen aning om att vi hade ännu ett bortfall framför oss. Vi har sorg hemma, djuren känner av det att deras mamma saknar sin nära vän. Jag försöker inte stoppa hennes tårar, jag låter dem rinna och kan inte göra ett jävla jota för att det här inte ska vara sant, att det inte är på riktigt. Det är på riktigt, den enda som fattade våra vänner-referenser har gått bort och världen är så fel som lät det bli så.
 
Så oväntat, så tragiskt. Vi ska inte behöva deala med att en ung människa går bort i suicid. Skickar tankar till familj och vänner, låt vilan vara stilla för Camilla.
 
Jorden snurrar. Det händer saker hela tiden och jag hinner inte med. Idag sitter jag i pyjamasbyxor och tänker på verklighetsflykt. TV-spel och Melodifestivalen ikväll. Djuren, våra kära djur.
 
Det snöar ute och det blåser. Inget bra promenadväder. Februari är extremt grå, jämt. En jobbig månad där det krävs semlor och alla hjärtans dag. Flera födelsedagar väntar också så lite action blir det.
 
Jag ska försöka få till mitt musikrum sen, eftersom vi möblerat om ordentligt. Synthen måste upp på stället igen så att jag kan träna in slingorna till låtarna som jag spelade med gubbarna grus i veckan. På tisdag är det rep igen och jag har mycket hemläxa.
 
Sitter fast, måste komma loss. I ett landskap av halvdruckna kaffekoppar och saker som ligger huller om buller så står sju röda tulpaner.
 
Jag ska göra allting så bra som jag kan.

Jag ropar ditt namn men du svarar inte - 2 år.

 
 
 
I min vardag finns det en Maria som är levande i minnet men som inte har en fysisk kropp längre.
 
Hon står i bokhyllan med ett ljus och ett gosedjurslejon bredvid porträttet av henne. Jag ser henne dagligen, men jag känner inte hennes närvaro.
 
Idag är en dag då jag tvingas reflektera. Missförstå mig rätt, jag tänker naturligtvis på min vän dagligen, saker vi gjort, sådant som påminner mig om henne och hon är alltid i mitt hjärta - men någonstans så säger någonting emot i mig, kanske överlevnadsinstinkten. Jag orkar inte känna hela tiden. Jag förskjuter känslorna och jag känner inte skuld för det eftersom det inte är mänskligt att ständigt leva i att någon nära är död. Jag måste leva vidare, vi måste leva vidare, jorden slutar inte snurra.
 
Men idag är en känslig dag. En mammas hjärtesorg reflekteras i en betraktelse, och jag låter känslorna ta plats. Det är svårt, för det finns också en panik när någonting inte gått som det skulle. Paniken i att återkomma till vad som hände, hur, när, den ständiga frågan; var det verkligen det här hon ville och kunde jag ha gjort någonting?
 
Men nu är det som det är. Jag har bara kvar minnen, jag kan inte skapa nya.
 
Det är bara det, att det här inte var meningen. Det här är fel på så många sätt, jag vet inte var jag ska börja.
 
... så fascinerande att se dig så otroligt fascinerad över saker som andra inte såg, tänkte och reflekterade över. Så ont att se din inåtvända blick när du mådde dåligt. Så roligt när du hittade på bus med mig och alla andra, så glad när du kom med spontana presenter där det låg ett hjärta och en hjärna bakom, så spännande att sitta och diskutera saker med våra skilda infallsvinklar, men framför allt att du var en handlingens kvinna på gott och ont.
 
Så mycket jag älskade dig, att jag på ett omoget sätt alltid kommer fram till att jag önskar att någon annan kunde plockats bort, om det nu var någon som var tvungen att försvinna så tragiskt. Jag vill behålla dig. Jag vill ha dig levande så mycket att jag naivt önskar att någon annan kunde ta din plats, ingen speciell person men bara NÅGON, om det nu var tvunget att hända. Det låter kanske själviskt och hårt, men du var mig så kär. Du är mig så kär.
 
Du hade så jävla mycket mer att ge, så mycket mer att ta och så berövades du det. Jag är arg, på dig och på de och det som ledde dig till detta. Det är ingen hemlighet att du hade ett stort ömmande sår som tillslut var för svårt att leva med, men det som skapar så stor vanmakt är att jag någonstans verkligen tror att du kunde tagit dig förbi, att du kunde ha handlat annorlunda, och därför är jag också arg på dig även om jag förstår att det inte är så enkelt.
 
Tänk om...
 
Jag antar att det är nu jag ska vara glad för att jag fick känna dig och för den tid vi fick, men just nu vill jag bara grina och kräva tillbaka min Maria.
 
Och det är just på grund av detta som jag uppskattar människorna i mitt liv varje dag, de som lever och försöker ta hand om dem. I sorgen finns också vetskapen om att det inte finns någon garanti i att jag får behålla andra som är mig kär, därför viskar jag "jag älskar dig" till Mary innan jag somnar om kvällarna, därför ser jag personer i ögonen när vi setts och våra vägar skiljs. Allt vi har är nu, egentligen.
 
Det kommer inga vackra ord, det kommer ingen fantastisk kärleksförklaring för jag har inga ord längre, Maria. Du lämnade mig och alla andra utan ord.
 
Tomheten mellan noterna...