Framtidstro.

 
 
 
Det är något särskilt med att ha färgat om håret - såklart sitter det en hel del självförtroende i det, men att ha orkat engagera sig i det är ett gott tecken. Att jag orkar bry mig om mitt yttre.
 
Bodypositive. Jag är så glad att det är "inne" just nu, för att min kropp ser ut som den gör. Jag önskar dock att jag kände det fullt ut... Jag har aldrig fått känna mig nöjd med min kropp men jag har ofta tänkt på det där fake it 'till you make it. Och om det går att fejka, då finns det nog något korn i en som möjligheten kommer ifrån. Det är egentligen rätt kosmetiskt, men jag vill inte klandra mig själv för att jag faktiskt också vill vara söt... eller något.
 
Men jag är hellre smart än snygg. Alltid. Och jag är oftast hellre trevlig än smart i sociala sammanhang, för att jag tycker om människor. Jag hoppas att de tycker om mig. Jag kan vara smart i min ensamhet istället. Jag har ambitioner som kräver intelligens och framför allt engagemang men jag är den som såklart sätter mig med telefonen eller datorn om en kompis vill prata, vad jag än gör. Vårdar mina relationer, de som jag tycker om och älskar.
 
Det vore intressant att höra hur människor uppfattar mig. Det känns som att alla håller inne med saker och därför sitter vi och bekräftar varandra med hjärtan på instagram. Jag försöker leva som jag lär och berätta för människor hur fantastiska de är. Jag får oftast höra att jag är snäll när jag bara måste säga att någon är enormt bra-konstig eller fin men jag är helt enkelt bara ärlig. Inget mer än det.
 
Ikväll såg jag näst sista avsnittet av Dr Who S5, det vill säga sista innan julspecialen. Jag grät, åh vad jag grät. Av glädje och lycka.
 
Teoretiskt så går det att möta sig själv som liten. Kanske även i praktiken. Det är kanske därför jag ofta får en känsla av att jag gjort saker, varit på platser och varit med om det. Jag skulle inte bli förvånad om jag smyger omkring i framtiden som ändå är nutid och har lett mig dit jag är idag och kommer fortsätta leda mig. Allt har ett syfte. Och det som inte har det, det kallas för fritid.
 
... vilket påminner mig om att jag måste se på Donnie Darko så snart jag är i grubblar-mode.
 
 
 
 
 
 
Jag håller på att bekanta mig med OBS. Det känns helt enkelt som ett kall att streama Life is Strange - där vi också talar om kaosteori och tidsresande. Inga spoilers, men det fantastiska spelet stal mitt hjärta och min hjärna på samma gång. Jag har spelat igenom det episodiska spelet två gånger, jag har tittat på streams med bra och dåliga streamare - det här spelet är inte bara ett spel. Det kräver committment, det kräver att spelaren för att göra en bra stream tar spelet på allvar. När folk super framför sin webcam och lättsamt väljer saker som får konsekvenser i framtiden så blir jag irriterad och stänger av. Det finns andra spel för sådant. Inte för att Life is Strange inte är kul, men det kräver både TV-spelsmuskler och att man går in för att spela det.
 
Men även de som spelar det för att det är en snackis och har en enorm fanbase på nätet för att få viewers så slutar det oftast i att de sitter där och gapar ordlöst - precis som jag efter att ha avslutat Ep1.
 
Jag skulle kunna göra nästan allt för att ha soundtracket på CD eller vinyl. Även om det har konsekvenser. I can take it.
 
Jag vill egentligen skriva en artikel om spelet för Gamerlegionen men jag älskar det för jävla mycket för att skriva en bra recension.
 
Nu ska jag ta min trasiga rygg och lägga mig för att läsa The Secret Diary of Laura Palmer. Den är inte lättsam någonstans, även om folk kan tro det när den är skriven i dagboksform. Den är gräslig på många ställen, gör att jag måste gny för att den är obehaglig men samtidigt så slukar den mig hel och hållen. Den är skoningslös och precis som allt som har med Twin Peaks att göra så spelar den på ens känslor, värderingar och den som inte finner vissa sidor motbjudande förstår inte att den handlar om en liten flicka. Den kan verka snuskig för det otränade ögat (som i semi-erotisk), men när jag läser så ser jag bara hur ett barn utnyttjas och inget annat. Den känns viktig på flera plan, inte bara nördmässigt utan även hur män sällan säger nej till flickor som är brådmogna tonåringar och även på ett spirituellt plan.
 
Jag längtar efter ljudboken. Däremot är det inte en bok man läser för att må bra, utan man läser den för att den fångar en totalt och man vill nästan gömma den åt Laura som inte ens får vara Laura, utan objektifieras jämt som Laura Palmer, Laura Palmer, Laura Palmer. Ingen kommer nära inpå henne, knappt ens hennes dagbok.
 
Nästa låt att lära mig på piano och kvällens sista:
 

Mårten, Lennart och Glenn.

Vi har varit på en underlig resa till Göteborg och haft en långhelg i den våriga staden. Från våra snöindränkta gator kom vi till vår där mina klädesplagg var alldeles för varma - vilken tur att jag valde att inte ta med halsduken. Faktiskt så tog vi inte med oss så mycket alls mer än kläder som var bekväma, och kläder för begravningen som tagit oss dit.
 
Ja, vad ska jag säga? Det var en hemsk orsak att göra en resa och den var känslomässigt tuff, särskilt för min fru. Men vi bodde hos älskade Ida och hennes rara pojkvän i ett paradis av humor, vänskap, värme och bara känslan av att ha någonstans att landa mellan äventyren.
 
Begravningen var fin, i den bemärkelsen att den var värdig och att det var så mycket kärlek. Jag kände mig väldigt illa berörd, och det är nog allt jag tänker säga om begravningen samt att mina tankar går till familj och nära. Vila i frid, Camilla, men det skulle inte göra någonting om du kom tillbaka och spökade med lite mos, saft och äpple ibland.
 
Vi har träffat Johanna och det var verkligen häftigt. En vacker sommarfågel! Det var också otroligt fint att få återförenas med personen som alltid kommer beskrivas som min syster, fina Sara. Jag fick också träffa Martin och det var fint. Jag hoppas på att kunna resa mer framöver och träffa alla mina underbara runtom i landet oftare!
 
Jag avslutar med en drös bilder. Och det kommer fler. Till att börja, en del som instagrammats:
 
 
 
 

Life as we know it.

 
 
 
Det har varit för mycket allvar på kort tid. Därför tänker jag skriva om det fina.
 
Jag är helt blown away av Life is Strange. Jag tyckte att det lät spännande med lovord som regnat över spelet, att det är väldigt speciellt och konstigt. Life is Strange är nog de ord som bäst beskriver spelet också... Very, very strange.
 
Jag brukar vara rätt otålig med spel, när de tar kring 50 speltimmar att ta sig igenom för att spela ut det så kan jag tappa sugen, men här är skaparna bakom spelet jäkligt smarta och har episoder - dag för dag som jag laddar ner eftersom jag klarar dem till vår Xbox 360. Jag spelar en episod på en dag för att jag bara inte kan lägga ifrån mig det. Jag blir berörd ända inpå själen av den och i slutet av de tre episoder jag spelat så gråter jag eller sitter chockad.
 
Det känns dessutom lika givande som att läsa en bok. Det är så stort fokus på storyn, det är mycket att undersöka och jag tror att jag är attraherad till spelet mest för att jag i mitt verkliga liv dagligen måste göra ett val - skydda någon och såra en annan. Hur jag än vänder på det så går det inte att bara skapa "goda" konsekvenser i livet, det går inte att göra alla nöjda även om en vill.
 
Jag har repat för andra gången med bandet Andrea Doria där jag är någon form av sidekick/extraljudare och det är väldigt roligt. Det är en utmaning eftersom jag inte lyssnat mycket på den typ av musik som de spelar och för att jag är utanför min comfort zone och spelar synth.
 
Ikväll är det brädspelskväll, imorgon game night med Digital Spelkultur. Det känns fruktansvärt kul att komma ut så mycket som jag gör nu, även om det är svårt att ta sig iväg ibland.
 
Nu ska jag börja spela på Life is Strange Episod 4: Dark Room.