Bildbomb, helgen, födelsedagen och framåt.

Jag har haft för mycket saker att pyssla med för att hinna med att blogga. Det är en ny dimension, att önska att dygnet hade fler timmar så att jag hinner göra precis allt jag vill - och sova lite också.
 
Förresten så fyllde jag 28 igår. Jag är så tacksam för alla gratulationer överallt på nätet, telefonen och irl, och Rosita, allt är förlåtet! Haha, det var en fantastisk dag i stort och jag är mer än nöjd samt blown away för att jag minsann fick en födelsedagshälsning av Martin i Wintergatan också. Mary är ninja och jag är lycklig.

Ser fram emot påsken. Det blir mycket musik och mycket TV-spel hade jag tänkt, samt mycket lugn och ro också.
 
Här kommer bilder som berättar om hur mina senaste dagar har varit.
 
 

 

Trevlig fredag!

 
 
 
Jag vaknade med panik idag, jag trodde att jag försovit mig. Men vänta nu... försover jag mig någonsin nu för tiden? Nej. Jag gick upp före väckarklockan som vanligt.
 
Jag tror helt enkelt att jag borde börjar komma tidigare till jobbet. Det känns väldigt görbart, för på morgonsidan får jag inget gjort hemma egentligen. Dessutom blir det lättare för mig att ta reda på vad som behöver göras under dagen.
 
Jag blev paniktrött på eftermiddagen och gick hem lite tidigare. Det är skönt att kunna flexa, i slutändan så jämnar det ut sig. Sakta men säkert närmar jag mig en hel halvtid.
 
Godisärende på Sega Råttan och sedan direkt hem. Jag har en ny väska som inte bara är fantastiskt snygg, den är också en axelväska så att mina stackars händer och handleder får vila. Jag bär annars runt på tygkassar som en riktig hipster, men frågan är om jag blev mindre hipster med min nya väska som ser ut som en handkontroll till NES.
 
Ovan är bilder från dagarna som varit. Mischa har fattat tycke för Kommissarien, han ligger på honom och spelar ibland när han är igång. Jag tycker att det är sött, musikaliska katter. Riktiga synthare.
 
När jag kom hem drog jag igång städning. Jag ville göra det fint för Mary och inför helgen, så jag slog på Bitpop Hall of Fame och rörde mig som en virvelvind genom damm och smuts och kläder och disk och saker. Just när Mary kom hem var jag till största del färdig. Det finns ju alltid saker att göra visserligen, men det här är tillräckligt bra för att vi ska få en skön helg.
 
Vi planerar pizza och TV-spelskväll. Jag trodde att Kingdom Hearts skulle ha kommit vid det här laget, men å andra sidan vill jag ge mig på Silent Hill 3 direkt nu när jag ändå är i stämningen. Den här gången är jag ännu mer tjurskallig, jag vill inte behöva fuska och jag vill klara den på så få timmar som möjligt. Jag får se om jag klarar det utan att få någon game over, det vore najs.
 
Nu ska jag klänga på Mary. Jag avslöjade för henne idag att jag under säkert ett års tid skrivit hennes namn och ett hjärta på spegeln efter att jag duschat, jag kan inte låta bli. Alltid i mina tankar.

SIlent Hill II - i mål!

 
 
Spoilervarning för dig som inte spelat Silent Hill II.

Ikväll spelade jag ut Silent Hill II, med assistans av hintar från Mary och att hon ibland vidarebefodrade lätt info från walkthorughs när jag fastnade några gånger. Sedan fick hon flexa sina tv-spelsmuskler lite också, men bara i början. Jag fick ett Game Over totalt och det tog mig 29 timmar och 16 minuter att spela ut spelet. Tjurig som jag är så kutade jag omkring med min kataktär James även fast Mary hade svaren på mycket, för jag är jävligt "kan själv", Sara 5 år.
 
Jobbigaste monstret var lätt badkarsmannen/blomlådsmannen/skorrkärrsmannen/conehead/pyramidhead. Det tog inte direkt emot att döda kräkpellen Eddie, bara lite, för Mary sa att "Ja, du eller han". Ingen tvekan, fyra skott och låtsasremorse. Där fick du för att du triggade min emetofobi, pizza-face.
 
Jag undrar fortfarande varför jag hade med mig Angelas kniv. Men det kanske har med någon alternativt slut att göra, vem vet. Inte jag i alla fall.
 
Jag är helt såld. Imorgon börjar jag antagligen på trean. Silent Hill har förändrat mitt TV-spelsliv. Egentligen är jag en mer NES/SNES/N64-person men PS2 är inte fy skam och väldigt tillgänglig här hemma. Jag visste inte att jag faktiskt älskar skräckspel. Och Mary är mer än stöttande, hon verkar älska att se mig spela och försöka klura ut det hon redan gjort. Det är inte roligt att spela om hon inte är med.
 
Läskighetsfaktorn var rätt hög, för det läskiga är inte monstren utan handlingen. Men jag måste säga att jag kände mig otroligt amerikansk när jag var tvungen att lämna ALLT inklusive vapen och ficklampa i hotellet för att åka hiss och springa mellan monstren för att ta mig fram. Jag är inte trygg utan min handgun som visserligen kräver fler skott för att döda men jag hade ungefär ändlöst med ammo ändå. Jag är bra på att döda, och styrningen i spelet var väl det som fällde mig mest. Jag lärde mig aldrig riktigt att styra som jag ville men det fungerade till slut.
 
Stort Silent Hill-fan ska nu sova och vara nöjd med att ha klarat spelet på en helt okej tid.
 
Imorgon är det jobb och fredagsmys.
 
Damer och herrar samt alla andra, jag är tillbaka.