Till minne av...

Under veckan som varit så har döden gjort sig påmind och gjort att människor dalar. Sådana människor som berör oss alla på något vis. Lemmy, David Bowie, Alan Rickman. Personer i min privata sfär har förlorat en mäktig man. Det har varit dystert, det är dystert och kallt. Och saknad. Och minnen.
 
Malin var här i helgen. Tre filmer på tre kvällar, Harry Potter & the Deathly Hallows I och II samt Sweeney Todd i Alans ära. Mina tankar var splittrade, men vi hade kul, och jag vet tillräckligt för att inte göra anspråk på någons sorg och tillät mig att bara känna. Jag menar, när stjärnor faller så faller de hårt. Kända som lokala. Kramar och tankar till dig, L...
 
Så ja, i helgen har vi pratat rätt mycket om döden. Mest om oss som efterlevande och hur svårt det är. Varje gång det kommer ett "Jag har dåliga nyheter" så fryser jag fast. Vi värjer oss alla för döden, så jag tillät mig minnas.
 
Det finns stora människor att berätta om, som funnits i mitt liv. Jag är tacksam för att få ha haft den tid vi hade, men jag måste erkänna att jag numera blir lite rädd för att lära känna nya människor med solklara sårbarheter. Jag värjer mig för att de en dag kommer försvinna, bränt barn skyr elden och varje gång jag får höra ryktet gå om att någon har dött så hoppas jag innerligt att jag inte känner den personen. Jag orkar bara inte.
 
Men, åter till samtalen i helgen. Jag förlorad mig i hur Maria och Malin varit så speciella och så viktiga för mig, och att jag känt mig viktigt för dem. Jag sugs tillbaka till när Maria lämnade avdelningen och jag inte hade någon aning om vad som skulle hända. Minnet från när jag fick samtalet från Mary om att Malin gått bort är tydligt, för jag gick sönder totalt.
 
Så nu lever jag med minnen, och håller dem levande. Jag fick prata om Maria, och det var svårt att beskriva henne och hennes sista tid. Ja, hon gick och tänkte på självmord, men något som hon aldrig riktigt gjort är att bestämma sig för en enda sak - på gott och ont. Hon var kostant ambivalent till allting och hade en inre värld som inte liknar den alla andra har, en mycket spännande värld. Det var som att få små skatter när hon berättade om sina tankar och fantasier. Det var fint att få ta del av hennes briljanta sinne för underlig humor som tog oss igenom så mycket. Att vi som unga vuxna fortfarande busade, inte jävlades utan rent busade med omgivningen. Speciellt vårdinsatser.
 
Jag har fastnat på när vi lurade avdelningen att Maria åkt till Norge. Jag var en fantastisk skådespelare som förklarade för personalen att hon bara stack och tog första bästa buss. Snacka om att röra om i grytan. Hennes idéer tog aldrig slut heller, som när hon och A kladdade in en toalettstol med chokladpudding eller när hon plötsligt fick en snilleblixt i hur vi kunde knacka på en dörr och sedan se till att den inte gick att öppna.
 
Och hennes bror. Hennes hjärta, hennes syfte med allt.
 
En dag kom hon och ville att jag skulle lyssna på den här låten. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror att hon kände att den handlade om henne. Eller var den om mig? Hur som helst så blev den mycket speciell för mig, ett starkt band mellan oss.
 
 
 
 
Det är inte rättvist. Vi ska inte förlora människor tidigt. Inte heller ska människor behöva lida. Jag låter tårarna fylla ögonen när jag hör cellon i låten, om Maria var ett instrument skulle hon nog vara en cello. Djup, mångsidig, innerlig. Hon skulle kunna uttrycka både sin busighet men också dysforin hon ofta led av. Och ambivalensen, den ständiga känslan av att inte kunna bestämma sig för någonting, inte ens hur hon mådde i stunden.
 
Så kom den en natt då hon bestämde sig för hur hon mådde i studen. Nu är hon borta och vi andra måste leva med det. Hon valde bort oss just då, men jag är säker på att hon tusen gånger innan valt oss före hennes stora flykt från sorgen som var mer än svår att leva med.
 
Maktlös.
 
Jag är för ung för att vara så bekant med döden och dess efterverkningar.
 
Ingen förälder ska behöva förlora ett barn.
 
Vila i friden ni kanske inte hade i livet.

Knäckt!

 
Jag har haft en, som bilderna visar, FANTASTISK långhelg på TV-spelsjam, ett konvent här i Umeå på Klossen. Det var mitt första besök där någonsin faktiskt, och jag var blown away redan när jag kom dit. Proffsigt men personligt, tonvis med kul och varierat.
 
Tanken "varför inte?" blev ledmotivet. Jag gjorde bort mig i Mario Kart 8 core-tävling, såg speedruns, var med på quiz, tävlade i Rock Band och utmanade en grym person i arkad-tetris (och förlorade) och jag tror att jag var den enda som fixade alla 20 foton till fotojakten och tiggde mig ett pris för det. Jag menar, det var väl kämpat.
 
Klossen ligger bara runt hörnet, så jag och Mary sprang en hel del mellan hemmet och... andra hemmet. Nästan all vaken tid vad på jamet, som det bör vara. Ett kvitto på hur grymt det var!
 
Jag dunsade hem efter avslutningen på söndag kväll och kände att nu, nu kommer jag vara trött ett bra tag. Jag har levt på endorfiner i fyra dagar och började slappna av igen... Då kom det, något jag undvikit med glans i typ tre år - en rejäl förklning. Jag är inte så kaxig nu kan jag lova, jag har nästan lite panik över hur dåligt jag mår eftersom det liksom inte går att bara lägga ifrån sig det och gå därifrån.
 
Som tur är så har jag världens bästa frusamhet. Hon har handlat åt mig, köpt hem gotta och snus, jag uppskattar att hon går ut med Puffen och framför allt så står hon ut med mig som är gnällig. Dessutom lär jag ha smittat henne så att hon står på tur.
 
Det är lite svårt med förkylningar, när en ska äta sig frisk. Jag har tänkt mycket på att "YEAH, jag är sjuk och då får jag äta vad jag än vill, vad jag än är sugen på!" - men jag har tror det eller ej ingen större lust. Jag äter för att jag borde och för att jag måste och intar så mycket vätska som jag kan. Inget känns lockande.
 
Jag sitter och beundrar Yoshi's Woolly World. Mary frågade varför jag inte börjat spela det när jag äntligen har köpt det, och jag sa att det antagligen är för att jag vet att jag kommer sitta många timmar och att det krävs committment som jag inte har nu när jag är föryld. Istället sitter jag och tittar på WiiLikeToPlay på youtube och ser fram emot när jag väl ska sitta ner och göra Yoshisarna glada i en garnvärld.
 
Dags att snora vidare.
 
 
 
 

Inte feminist, men...

 
 
 

Initiativet ”Inte rasist, men…” är någonting helt fantastiskt. Det är någonting många kläckt ur sig innan det började spridas på internet och människor började tänka på vad de kläckte ur sig. Fortfarande kommer det sådana uttalanden, av människor som inte vet att de har rasistiska tankar och åsikter, som inte reflekterar över det, eller som helt enkelt gömmer det och egentligen är rasister bakom sina sköldar.

 

Men jag vill skriva om feminism nu. Vi har väldigt mycket politiskt på tapeten idag, trots att vi blir mer och mer upplysta och medvetna så kommer samtidigt nya outforskade områden där kvinnor och män drar åt sina könsroller igen. Eftersom jag är feminist så talar jag gärna om det och möts istället av ”Inte feminist men…” - men vadå?

 

Många menar att vi inte kan använda ordet ”feminist” för kampen om jämställdhet eftersom det faktiskt handlar om ett vettigt tänkande om att vi alla är människor, att vi är personer och bör ha samma rätt, bör ses på samma sätt oavsett kön. Den krassa sanningen är att kvinnor fortfarande har någonting att kämpa för, i ett retroperspektiv så har vi fakta i att kvinnor blivit förtryckta just för att de är kvinnor vilket ingen säger emot, men jag hävdar att det fortfarande finns ett förtryck som kräver ett ställningstagande. 

Feminism handlar fortfarande om kvinnors lika värde och rättigheter, samt hur vi löser problem när många måste armbåga sig fram i livet för att få det de vill. Att födas till kvinna innebär många hider, med det inte sagt att det inte finns hinder för att män just ses som män, men nu talar jag ur ett större perspektiv än att det anses omanligt att gråta.

 

Många vill inte ta i ordet feminism, men skulle vi kalla det för någonting annat så är det kanske fler som skulle haka på tåget.

 

Saken är den att vi inte kan byta namn på samma rörelse, på kvinnorörelsen. Samtidigt skulle feminism inte behövas och inte existera som ett ställningstagande om vi var jämställda i samhället, om jämlikhet skulle råda mellan könen. Fortfarande finns det män och underligt nog även kvinnor som räds ordet feminism och innebärden, som accepterar sitt öde i det kön de är födda i, samt misstar feminism för manshat när det är en rörelse för att lyfta upp en kvinna till samma status som en man.

 

Det finns saker som vi idag accepterar. Vi är fortfarande på stenåldern när det kommer till rättegångar kring våldtäkter där majoriteten av brottsoffren är kvinnor, där argument i försvaret inte har någonting alls att göra med själva brottet som begåtts. Vi accepterar också att människor tafsar, eller pratar nedlåtande, nickar och ler när någon blir kränkt för den hen är, för det är ingen annan som reagerar.

 

Om det är någonting som jag är rädd för, så är det den aktiva handlingen i att vara passiv. Att lyssna på och skratta åt sina kompisars sexistiska skämt och låta det gå, att avfärda någon som blivit tafsad på med ett ”ja, men du vet han vill ju vara snäll…”, "tiden läker alla sår" eller inte säga sitt i en diskussion för att inte röra upp saker. Det tycker jag är fel.

 

Ingen kan rent psykiskt förstå innebörden i allt vi attackeras av i vardagen, men alla kan se till sig själva och vad de står för. Alla kan göra ett tillkännagivande i vad de har för åsikt kring saker, även om en inte kan eller ens bör vara totalt medveten ständigt. Människan generaliserar för att inte behöva processa varenda sak, människa och tillfälle, men någonstans går gränsen för vad som blir för tydligt.

 

Lämnar er med två klipp som är värda att se. Den första träffar mitt i prick med hjälp av humor, och jag älskar Bianca Kronlöfs humoristiska skott i krysset om Shit Snubbar Say-serien på youtube. Den andra kräver ännu lite mer eftertanke. Ta dig den tiden om du ändå läst ända hit.