Ett uppbrott skakade om som en jordbävning och jag såg delar av mig gå under. Först nu börjar jag se att de också kan ge plats för någonting nytt, någonting som annars inte skulle blivit, hur litet eller stort det än är.

 

Jag har många idéer. Jag vill göra så mycket, vilket resulterar i att jag blir sittande och inte får någonting gjort. Kanske måste jag samla mig lite mer, men det hade ju varit bra om jag faktiskt tog mig själv i nackskinnet och i alla fall torkade golven. Eller göra riktig mat. Det tar mig en hel dag att ta mig ut men när jag väl är ute så njuter jag av det och mår gott med vänner eller ute på uppdrag.

 

Livet är så jävla spännande att jag ofta tappar andan inför att vara en del av det. Så jag betraktar det med fladdrande fjärillar i bröstkorgen och ett pirr i maggropen, men huvudvärk efter den starka doften av hur mycket skönhet det finns i världen.