Insta, Snap, Fejjan, diverse snabbmatsversioner av att socialisera... Jag hinner inte med. Jag slutade blogga men en läsare fick mig nyligen att känna att det ändå är bra att ha bloggen. Det passar mig, att få plats att skriva, berätta, fundera och ha det som en plattform att uttrycka mig.

 

Jag längtar efter orden. Jag har inte skrivit artiklar för Gamerlegionen på länge, inte heller skrivit på något eget projekt. Då känns det vettigt att blogga, när det inte är någonting annat som tar upp min kreativt skrivande del.

 

Jag har inte mått så bra på sista tiden. Jag känner att jag inte hunnit ta hand om mig tillräckligt och därför blivit bländad och bakbunden, isolerat mig och känt att det inte finns någon där ute. Samtidigt så har jag också klankat ner på min oförmåga, alla mina fel har växt och ännu fler har tillkommit.

 

Sedan fattade jag. Det är ju depression, det står ju svart på vitt i alla läkarböcker om det. Hur det eskalerar, hur ens tankar kan infekteras till att nästan bli okända - alldeles verkliga, men samtidigt ett mönster i en sjukdomsbild. Det var bara så länge sedan jag var riktigt deprimerad att jag inte såg det komma. Långsamt, sedan plötsligt.

 

Det är enklare att hantera när jag vet att det inte är mig det är fel på egentligen. Och när jag vet att det faktiskt inte stämmer när hjärnspökena säger att jag inte har vänner eller att ingen förstår. Jag har ju massor av vänner som visst förstår, för de har antagligen varit där själva.

 

Jag måste länka den låt och tolkning som hjälpt mig en del med självförtroendet sedan den kom ut på patreon.com och Youtube. 

 

 

 

 

 

Walk off the Earth är ett av mina absoluta favoritband av många orsaker och inte bara för deras musik utan också kärnan och själen samt kreativiteten utanför det musikaliska. Det kändes som någon konstig identitetskris när de släppte "Lighters up" som de gjort med Snoop Dog som röker braj i videon och det kändes bara flummigt och att the Dog i min värld är överskattad. Sedan kom #FireInMySoul som jag först blev besviken på eftersom de lät som Aviici och inte som WOTE, men låten fastnade ändå och jag tänker att det är en rätt naturlig utveckling för ett band som gick från 5 peeps 1 guitar till att spela i TV på nyårsafton i Kanada.

 

Hur som helst, Sarah Blackwoods avskalade version av "Scars to your beautiful" känns så klockren, texten som kommer fram på ett annat sätt än i originalet och att det verkligen blir en feel-good-låt genom att ha en story med stackars Bill som känner sig blå för att folk är taskiga mot den. Det handlar inte heller om att flexa några musikermuskler eller extrema redigeringskunskaper. Fin i sin enkelhet och enkelt för vem som helst att relatera till i och med att det är typ som trasockorna. Lite knasiga, lite trasiga, och det är okej.

 

Så, vad händer numera?

Bok: Hungerspelen.

Spel: Yoshi's Island.

Musik: Life is Strange OST och pop.

Instrument: Gitarr och ukulele.

Serie: Skam.

Sömn: Ytlig och ymnig av mardrömmar.

Mat: Halvfabrikat.

 

Fast oftast så händer det väldigt lite.

 

Trevlig helg på er som hittat tillbaka till min blogg och fortfarande läser den.