Jag tänker på att tänka, och på att känna. Varje kväll när jag går i säng så argumenterar min intre ångest mot mig och är rädd att jag ska börja tänka. Jag har inte tid att tänka, reflektera i stillhet och utan sociala medier eller med mig själv.

 

Visst, tankespiraler blir aldrig bra. Men jag har lärt mig att känslor inte är farliga och att jag kan hantera dem. Detsamma med tankar och tankemönster.

 

Så, när jag först blir orolig när jag lagt mig så bestämmer jag mig för att släcka lampan, vända mig om och tänka lite. Tänka över dagen, tänka över känslor och bara vara med mig själv. Det känns viktigt för att ha kvar mitt jag, och inte den jag är om dagarna.

 

Om jag ger tankarna spelrum så kan jag oftast tillslut känna att jag tänkt klart för dagen. Det som återstår är att sova, och oftast så somnar jag ganska direkt när jag slår på andningsövningarna jag gör för att INTE tänka. Men bara efter att jag faktiskt vågat tänka och reflektera.

 

Det är inga avancerade andningsövningar jag gör. Jag har haft sömnproblem sedan barnsben och mammas ord ekar fortfarande i mitt huvud.

 

"Tänk på ingenting"

 

Lättare sagt än gjort. Men sådär snart 20 år senare så har jag lärt mig det. Sömnen brukar koppla på när jag tar makten över min andning. Andas in, och andas ut. Förut räknade jag ner mina andetag från 20, för att samla mig och för att göra det till en rutin i min sömnhygien. Jag tänker mycket på betingning, saker jag kopplar direkt till sömn. Varför det blev 20 andetag vet jag inte. Andetag är lättare än att räkna får hur som helst. När jag kommer till 0 så accepterar jag det och börjar igen. Och igen. Och igen. Så länge det behövs.

 

Att tänka aktivt på mina andetag är som att tänka på ingenting. Det hjälper faktiskt.

 

Men först ser jag till att validera mig själv och mina tankar. De måste finnas där. Jag löser inga problem, jag bara radar upp dem snyggt, som att städa i huvudet för bättre sömn. Och det hjälper.

 

Jag har även igång musik som en måttstock för hur länge jag varit sömnlös. Förut var det med viktigt än vad det är nu. Jag kör hela vägen på betingning, musik som jag nött in som sövande. Depeche Modes album Ultra är en. Amanda Jenssen är en annan artist som jag gärna lyssnar på vid insomning. Blir jag uttråkad av att ligga sömnlös så har jag ändå kontrollen över tiden, samt att lyssna på musik gör att en uttråkad sömnlös Sara känner att hon gör någonting med tiden. Musik är viktigt av många orsaker.

 

Men oftast bildar jag en hinna som stöter ut detaljerna. Stimulin blir nästan nollställd.

 

Det är ett ganska stort projekt att gå isäng.

 

Jag kanske ska börja med det nu, klockan är ändå över 22.

 

Dagens guldkant: Vänskap.

Dagens tråkighet: Hans Rosling, tack för allt.