Framtidstro.

 
 
 
Det är något särskilt med att ha färgat om håret - såklart sitter det en hel del självförtroende i det, men att ha orkat engagera sig i det är ett gott tecken. Att jag orkar bry mig om mitt yttre.
 
Bodypositive. Jag är så glad att det är "inne" just nu, för att min kropp ser ut som den gör. Jag önskar dock att jag kände det fullt ut... Jag har aldrig fått känna mig nöjd med min kropp men jag har ofta tänkt på det där fake it 'till you make it. Och om det går att fejka, då finns det nog något korn i en som möjligheten kommer ifrån. Det är egentligen rätt kosmetiskt, men jag vill inte klandra mig själv för att jag faktiskt också vill vara söt... eller något.
 
Men jag är hellre smart än snygg. Alltid. Och jag är oftast hellre trevlig än smart i sociala sammanhang, för att jag tycker om människor. Jag hoppas att de tycker om mig. Jag kan vara smart i min ensamhet istället. Jag har ambitioner som kräver intelligens och framför allt engagemang men jag är den som såklart sätter mig med telefonen eller datorn om en kompis vill prata, vad jag än gör. Vårdar mina relationer, de som jag tycker om och älskar.
 
Det vore intressant att höra hur människor uppfattar mig. Det känns som att alla håller inne med saker och därför sitter vi och bekräftar varandra med hjärtan på instagram. Jag försöker leva som jag lär och berätta för människor hur fantastiska de är. Jag får oftast höra att jag är snäll när jag bara måste säga att någon är enormt bra-konstig eller fin men jag är helt enkelt bara ärlig. Inget mer än det.
 
Ikväll såg jag näst sista avsnittet av Dr Who S5, det vill säga sista innan julspecialen. Jag grät, åh vad jag grät. Av glädje och lycka.
 
Teoretiskt så går det att möta sig själv som liten. Kanske även i praktiken. Det är kanske därför jag ofta får en känsla av att jag gjort saker, varit på platser och varit med om det. Jag skulle inte bli förvånad om jag smyger omkring i framtiden som ändå är nutid och har lett mig dit jag är idag och kommer fortsätta leda mig. Allt har ett syfte. Och det som inte har det, det kallas för fritid.
 
... vilket påminner mig om att jag måste se på Donnie Darko så snart jag är i grubblar-mode.
 
 
 
 
 
 
Jag håller på att bekanta mig med OBS. Det känns helt enkelt som ett kall att streama Life is Strange - där vi också talar om kaosteori och tidsresande. Inga spoilers, men det fantastiska spelet stal mitt hjärta och min hjärna på samma gång. Jag har spelat igenom det episodiska spelet två gånger, jag har tittat på streams med bra och dåliga streamare - det här spelet är inte bara ett spel. Det kräver committment, det kräver att spelaren för att göra en bra stream tar spelet på allvar. När folk super framför sin webcam och lättsamt väljer saker som får konsekvenser i framtiden så blir jag irriterad och stänger av. Det finns andra spel för sådant. Inte för att Life is Strange inte är kul, men det kräver både TV-spelsmuskler och att man går in för att spela det.
 
Men även de som spelar det för att det är en snackis och har en enorm fanbase på nätet för att få viewers så slutar det oftast i att de sitter där och gapar ordlöst - precis som jag efter att ha avslutat Ep1.
 
Jag skulle kunna göra nästan allt för att ha soundtracket på CD eller vinyl. Även om det har konsekvenser. I can take it.
 
Jag vill egentligen skriva en artikel om spelet för Gamerlegionen men jag älskar det för jävla mycket för att skriva en bra recension.
 
Nu ska jag ta min trasiga rygg och lägga mig för att läsa The Secret Diary of Laura Palmer. Den är inte lättsam någonstans, även om folk kan tro det när den är skriven i dagboksform. Den är gräslig på många ställen, gör att jag måste gny för att den är obehaglig men samtidigt så slukar den mig hel och hållen. Den är skoningslös och precis som allt som har med Twin Peaks att göra så spelar den på ens känslor, värderingar och den som inte finner vissa sidor motbjudande förstår inte att den handlar om en liten flicka. Den kan verka snuskig för det otränade ögat (som i semi-erotisk), men när jag läser så ser jag bara hur ett barn utnyttjas och inget annat. Den känns viktig på flera plan, inte bara nördmässigt utan även hur män sällan säger nej till flickor som är brådmogna tonåringar och även på ett spirituellt plan.
 
Jag längtar efter ljudboken. Däremot är det inte en bok man läser för att må bra, utan man läser den för att den fångar en totalt och man vill nästan gömma den åt Laura som inte ens får vara Laura, utan objektifieras jämt som Laura Palmer, Laura Palmer, Laura Palmer. Ingen kommer nära inpå henne, knappt ens hennes dagbok.
 
Nästa låt att lära mig på piano och kvällens sista:
 

Kommentera här: