Det är åter igen sorg i Fantásia. Jag skriver nu, för att jag antagligen inte kommer orka sen.

 

Länget har vi haft i åtanke att Puffen har sina sista ljuva år, vi har behandlat honom som den pensionär han är och det har blivit tätare mellan veterinärbesöken. Vi bestämde oss att så länge han var glad, så skulle han få hänga med.

 

Men han är inte glad längre. Hans livslust har försvunnit med ålderssymptomen som blivit värre och värre, av diverse orsaker så bestämde vi igår att det var dags för Puffen att gå vidare och få somna in.

 

Mary tog beslutet, jag ringde samtalet. På måndag 10.15 får ni gärna sända en tanke till oss när vi kommer befinna oss på Vännäs veterinärstation och hålla om Puffen medan han stilla får gå in i sista vilan.

 

 

 

Nu blir det landssorg. Ingen som träffat honom har inte älskat honom. Han har nästlat sig in i många människor hjärtan och är inte vilken hund som helst. Hans personlighet är så enorm och det är en stor man som går i graven. Han har så otroligt mycket personlighet i en så liten kropp och ett ego som får Caesar att verka som en blygsam karl.

 

 

Den här helgen får han god mat, mycket gos och kärlek och vi har ordnat med det praktiska. Men tårarna rinner för jag vill verkligen inte det här. Jag vet att det är rätt, jag vet att det här är djurens rätt - att slippa lida. Men jag kommer sakna honom ofantligt mycket och jag vill bara att ni omkring mig ska veta att jag gärna är social, träffas och pratar och behöver er nu, men att det är okej att vara ledsen. Det måste vara okej att vara ledsen, för jag kan inte vara annat nu.

 

Puffen kommer vänta på oss när vi hämtar honom vid regnbågsbron. Han kommer vara lycklig och frisk, jaga bollar, äta kattbajs som om det vore paj, skutta i snö och rulla sig på gräs och bli som en unghund igen. Det är så jag kommer minnas honom, den tokiga hunden med det tandlösa underbettet som älskade allt och alla och lärde mig att det är viktigt att älska sig själv.