Initiativet ”Inte rasist, men…” är någonting helt fantastiskt. Det är någonting många kläckt ur sig innan det började spridas på internet och människor började tänka på vad de kläckte ur sig. Fortfarande kommer det sådana uttalanden, av människor som inte vet att de har rasistiska tankar och åsikter, som inte reflekterar över det, eller som helt enkelt gömmer det och egentligen är rasister bakom sina sköldar.

 

Men jag vill skriva om feminism nu. Vi har väldigt mycket politiskt på tapeten idag, trots att vi blir mer och mer upplysta och medvetna så kommer samtidigt nya outforskade områden där kvinnor och män drar åt sina könsroller igen. Eftersom jag är feminist så talar jag gärna om det och möts istället av ”Inte feminist men…” - men vadå?

 

Många menar att vi inte kan använda ordet ”feminist” för kampen om jämställdhet eftersom det faktiskt handlar om ett vettigt tänkande om att vi alla är människor, att vi är personer och bör ha samma rätt, bör ses på samma sätt oavsett kön. Den krassa sanningen är att kvinnor fortfarande har någonting att kämpa för, i ett retroperspektiv så har vi fakta i att kvinnor blivit förtryckta just för att de är kvinnor vilket ingen säger emot, men jag hävdar att det fortfarande finns ett förtryck som kräver ett ställningstagande. 

Feminism handlar fortfarande om kvinnors lika värde och rättigheter, samt hur vi löser problem när många måste armbåga sig fram i livet för att få det de vill. Att födas till kvinna innebär många hider, med det inte sagt att det inte finns hinder för att män just ses som män, men nu talar jag ur ett större perspektiv än att det anses omanligt att gråta.

 

Många vill inte ta i ordet feminism, men skulle vi kalla det för någonting annat så är det kanske fler som skulle haka på tåget.

 

Saken är den att vi inte kan byta namn på samma rörelse, på kvinnorörelsen. Samtidigt skulle feminism inte behövas och inte existera som ett ställningstagande om vi var jämställda i samhället, om jämlikhet skulle råda mellan könen. Fortfarande finns det män och underligt nog även kvinnor som räds ordet feminism och innebärden, som accepterar sitt öde i det kön de är födda i, samt misstar feminism för manshat när det är en rörelse för att lyfta upp en kvinna till samma status som en man.

 

Det finns saker som vi idag accepterar. Vi är fortfarande på stenåldern när det kommer till rättegångar kring våldtäkter där majoriteten av brottsoffren är kvinnor, där argument i försvaret inte har någonting alls att göra med själva brottet som begåtts. Vi accepterar också att människor tafsar, eller pratar nedlåtande, nickar och ler när någon blir kränkt för den hen är, för det är ingen annan som reagerar.

 

Om det är någonting som jag är rädd för, så är det den aktiva handlingen i att vara passiv. Att lyssna på och skratta åt sina kompisars sexistiska skämt och låta det gå, att avfärda någon som blivit tafsad på med ett ”ja, men du vet han vill ju vara snäll…”, "tiden läker alla sår" eller inte säga sitt i en diskussion för att inte röra upp saker. Det tycker jag är fel.

 

Ingen kan rent psykiskt förstå innebörden i allt vi attackeras av i vardagen, men alla kan se till sig själva och vad de står för. Alla kan göra ett tillkännagivande i vad de har för åsikt kring saker, även om en inte kan eller ens bör vara totalt medveten ständigt. Människan generaliserar för att inte behöva processa varenda sak, människa och tillfälle, men någonstans går gränsen för vad som blir för tydligt.

 

Lämnar er med två klipp som är värda att se. Den första träffar mitt i prick med hjälp av humor, och jag älskar Bianca Kronlöfs humoristiska skott i krysset om Shit Snubbar Say-serien på youtube. Den andra kräver ännu lite mer eftertanke. Ta dig den tiden om du ändå läst ända hit.