Ni har ingen aning om vad som pågår på skolan. Ingen aning!

 

Jag har kul, men det här är ett hårt tempo. 100% innebär inte 8-17 i den här världen har jag fått upptäcka, utan jag andas, äter, skiter, stinker och skapar musik. Nu när musikteorin tagit fart så blev det förutom kreativt skapande också matematik inblandat i det hela.

 

Oftast, så sover jag när jag kommer hem från skolan. Jag drömmer om hur jag uppträder. Jag hör musiken vi skapat. Det är all in så att säga, och jag får inte en sekunds vila.

 

 

 

Jag tror att sömnen blivit mitt självförsvar. Det är då jag processar allting, och det är mycket, som jag önskar att jag kunde gå igenom på andra sätt som inte innebar att jag behövde stänga av mitt medvetande och koppla på det undermedvetna. Idag krälade jag efter sånglektionen och ett jam in i ett grupprum, låste, la mig på golvet med väskan som huvudkudde och somnade. Så förlåt, om det var någon som behövde rummet. Det låg en lodis, Sara "Koftan" Forslund på golvet.

 

Men jag hinner inte vara nervös i alla fall! Inte särskilt, i alla fall. Imorgon ska jag medverka i Whole Earth?, vara hejjarklack till Emil Jensens förband som är riktigt bra och riktigt taggade. Det känns väldigt roligt, men just nu är jag mest oroad över saker som är i nuet, vilket känns som ett smart drag.

 

Snart har jag överlevt tre veckor. 17 kvar. Men mina kursare är nog de bästa människorna som en kan hamna med, så mycket talang och så stor mångfald!

 

Nu regnar det ute, det är rätt mysigt - tills det är dags att gå ut med Puffen. Jag ska krypa ner i soffan med frusamheten och mysa, det känns konstigt att vara ifrån varandra så mycket. Jag menar, vi har ju aldrig suttit ihop i höften (även om jag vill ibland) men min nya tafatta livsstil som student så saknar jag min andra hälft så mycket.

 

Smatter mot fönstret, orangea rönnbär i kontrast till det grå. Det här är den årstid jag kanske tycker bäst om.