Igår var första dagen för mig som student på UmU, kursen Skapande musik 30hp.

 

Det är som att hoppa från en klippa. Nu får det bära eller brista, men jag har luft under mina vingar och med vetskapen om att det är långt ner och ganska hårda klippor så flaxar jag och trivs i luften även om den inte ger någon vidare trygghet. Den har jag hittat någonstans inom mig istället.

 

Jag var på uppropet klockan 10.00 igår, när jag kom hem var klockan 17. Jag hade egentligen trott att jag bara skulle vara där och höja handen när mitt namn sas, men vi fick nästan direkt dyka ner i musiken vilket jag inte förväntat mig.

 

Veckans uppgift är att skriva en låt i grupp och uppträda med den på fredag. När jag gick hem efter att ha tragglat fram en genre, ackordföljd och uppbyggnad av låten tillsammans med människor vars namn jag inte kunde, och de kunde för den delen inte mitt heller, så funderade jag på om det var satsa eller backa.

 

Jag valde satsa, jag vill inte vända.

 

Idag började vi efter lunch och det kändes helt annorlunda. Vi har börjat få ihop en hel låt med schyssta inslag och lite knorrar och imorgon ska vi repa, nöta och nöta. Min grupp, där vi blev ihopslumpade, är duktiga och roliga och det går fort fort fort. Det är ovant, men det är inte alls obekvämt. Vi sitter i samma båt och det är en båt med instrument, kreativt tänkande och möjligheter.

 

Det här är året, säger jag och frusamheten. Det är nu det händer. Vi fortsätter att bygga näste i Fantásia, utvidga möjligheternas plats. Jag pillar jämt på mina ringar, så att stenarna ska sitta rätt. 

 

Sommarfågeln sjunger.