Mary är brutal. Åttitalsost strömmar ur vår högtalare här hemma och jag vill bara grina. Varenda not och äckliga textrader stämmer ju. Klyschigt och underbart. Jag kommer inte orka med bröllopet.

 

Ja, jag har varit frånvarande. Dels för att jag inte fixade det här med semester, jag gjorde ingenting av det jag tänkt göra utan dagarna bara gick, det var två jobbiga veckor. Jag kunde inte heller jobba särskilt med bröllopet eller flytten eftersom jag tappade alla rutiner.

 

Nu har vi bestämt på jobbet att jag kan ta ut semesterdagar när jag behöver, som till exempel idag och imorgon, då vi ska fixa med våra bröllopsklänningar och få dem insydda och kortade.

 

Det börjar dra ihop sig. Vi fick jättemycket inspiration från min numera SVÅGER OCH SVÄGERSKAS bröllop i helgen! Vi har ju planerat att ha vigseln ute på svärfars gård och nu har vi sett vad som är bra och vad vi behöver jobba med.

 

Så - nu har det dragit igång ordentligt. Mary jobbar med dekorationerna till middagsborden nu och igår ville jag vara hjälpsam.

 

- Tada! säger jag och visar stolt upp ett ljus som jag dekorerat.

- Ja, fint... säger Mary med en blick som istället säger "Bra försök, men jag vill ha det på ett annat vis".

 

Men - vi letar musik, testar teknik för att det inte ska tjorva på den stora dagen, vi har pratat med vår 82-åriga fräsiga vigselförrättare som fortfarande kör bil själv, kontaktat musiker och herregud, snart står jag där och får säga JA.

 

På tal om JA, så har jag haft en fundering ett bra tag. Jag svarade ja på Marys frieri för fyra år sedan, men jag har aldrig fått fria tillbaka, och det är ju inte meningen att jag någonsin ska göra om det här med att gifta mig, så jag ordnade ett eget litet frieri.

 

https://www.dropbox.com/s/9fp27xrqy77209f/2015-06-30%2012.54.10.mp4?dl=0

 

30:e juni, mitt på Vasaplan, gick jag ner på ett knä och frågade Mary om hon ville gifta sig med mig. Jag tar aldrig någonsin hennes kärlek för given, jag kommer spendera hela livet med att göra henne och också mig lyckliga. Det här är inte en engångsgrej, ett förhållande är alltid i röresle och även om jag är bekväm i vår relation, så vill jag aldrig bli så bekväm att jag kommer se henne som en självklarthet i min tillvaro.

 

Jag är fullständigt galen. Det är någonting som mitt hjärta vet, men som jag ännu en gång ville visa. Ja, jag är en sådan som kan gå ner på ett knä på övergångsstället vid Vasaplan och stoppa trafiken, bevisligen så gillade inte Holmsundsbussens chaufför alls att jag gjorde det, men jag står över sådana saker så att säga, och jag är jävligt pinsamt och ostig. Sån är jag. Lev med det.

 

Ska erkännas att jag dock var nervös som ett as och jag har ingen aning om hur jag ska överleva bröllopsdagen om det var så otroligt svårt att göra det där.

 

Minns ni att jag någon gång sa att jag var oförmögen att gråta? Pfft, nu rinner det hela tiden och har gjort det länge.

 

Men glädjetårar.

 

Överväldigad.

 

Nä, om jag skulle göra lite nytta här hemma... Jag orkar inte tänka mer nu. Jag orkar inte känna. Det är för vackert, med solen i ögonen.