Förra året föll jag extremt hårt. Jag har inte fallit på det sättet på väldigt länge, mina musikkärlekar har oftast varit äldre musik, mest band och artister som gjort bra musik tidigare men inte gör det längre, eller som var aktiva för länge sedan och numera är upplösta.

 

Men jag är kär. Jag är himlastormandes kär och jag är fanatiskt besatt av varenda ton som Wintergatan yppar. Från det att jag hörde Sommarfågel för första gången någon gång förra året, trillade in på YouTube, så var jag fast.

 

 

 

"This is how we want to introduce our band Wintergatan for you, the world" säger Martin Molin i ett landskap av instrument lagda på ett bord som bildar ordet "Vintergatan" (sedan ändrat till Wintergatan) just efter att de spelat in en video med låten Sommarfågel, och vilken introduktion! Det är musikalisk magi! Passion för att cykla och discgolf är lite präglande för kapellmästaren och Harry Potter-referensen gjorde mig ännu mer tänd eftersom jag är nörd inom det ämnet också. Patronusen är fjärilar. Sommarfåglar.

 

I sina videor får man en extra inblick i kärleken som är lagd bakom musiken. Man förstår att det handlar om att allt kretsar kring det kreativa och i skapandet. Det gör låtarna ännu bättre, när man får en glimt av att det är extremt genomtänkt och att det inte skapades ur ett ingenting, att det är hårt arbete, kärleksfullt och fantastiskt musiknördigt, med känsla och grym teknik vilket inte alltid går hand i hand. (Som bland andra Courtney Love som inte kan sjunga för fem öre men gör väldigt betydelsefull musik.)

 

 

 

 

Det är fyra musiknördar som gör instrumental musik. Det är en mix av allt jag gillar, ihopsatt och kryddat lite extra med instrument som skrivmaskin, vissling, speldosa och modulin som helt klart skiljer dem från mängden. Martin har gett en inblick i hur han skapar en musikalisk Marble Machine (i brist på svenskt ord). De gör en egen genre och mixar progrock, synth, bitpop, folkmusik, östeuropeiska influenser med poppiga melodier och det där som man inte kan sätta fingret på som gör att musiken blir deras trademark, deras vattenstämpel. Deras musik är så utsökt genomtänkt på skiva, och live är de tighta och gör väldigt intressanta tolkningar av sina låtar och det finns inget bättre än att få se musiker leva sig in i varenda ton, varenda takt, att de älskar vad de gör. Att de själva tycker att det låter så otroligt bra att de inte kan stå stilla.

 

Och jävlar vad det svänger.

 

Det är farligt att bli såhär väldigt påverkad av musik, för jag har blivit bränd förr. Jag är uppväxt med den mest fantastiska musikalen av dem alla, Jesus Christ Superstar som jag bara vågar spela kring påsk. När jag var 10 så var Hansons Mmmbop tillslut sönderspelad, senare kunde jag inte lyssna på Dream Theaters platta Awake på samma magiska sätt som förut och Within Temptations musik-DVD Black Symphony ger mig inte samma rysningar som första gången jag och Mary såg den ihop. Låtar som förr gav mig ståpäls är fortfarande bra, men den där omedelbara känslan av välbehag och förväntan är borta eftersom man "kan" musiken.

 

Men hur kan jag ha missat liveupplevelsen? Jag har sett en svensk tolkning av JCS, upplevt WIthin Temptation vid två tillfällen, sett Dream Theater med mina vänner och 2005 så såg jag faktiskt Hanson som lyckats bli ett indierockband men som ingen känner till numera förutom oss hardcorefans födda på sent åttiotal och tidigt nittiotal. Jag har fått och tagit chansen att uppleva operan Den flygande Holländaren på Norrlandsoperan, myst till Janne Schaffer i Nordmaling, rejvat på en Meshuggahkonsert på Folkets Hus I Umeå. Varför har jag inte sett Wintergatan? Hur missade jag deras musik så fullständigt fram tills NU när de börjar spela in en ny skiva?

 

Tack och lov för YouTube och ordentliga kameror med exakt rätt vinkel och väldigt bra ljud.

 

 

 

 

 

 

 

 

Tänk om man fick välja en skiva med som man kan göra olyssnad, börja lyssna på igen och uppleva det där första ruset?

 

Jag sliter helt enkelt ut musik, jag vill uppleva allt om och om igen och jag är väldigt rädd att jag nu ska avdramatisera Wintergatan för att jag lyssnar på deras musik för ofta och för intensivt. Samtidigt kan jag inte låta bli att lyssna. Jag blir arg för att jag aldrig mer kommer höra Paradis för första gången igen. Irriterad över att Starmachine2000 är för bra för att inte ha som ringsignal. Rädd att tappa den där musikeuforin som de ger mig. Men jag vet, att går jag på en konsert så kommer upplevelsen ta mig till nya platser. Många brukar ju säga att de behöver se ett visst band och sedan kan de dö lyckliga, så är det för mig med Wintergatan.

 

Samtidigt verkar de allihopa så otroligt ödmjuka. Jag skulle nog inte vara särskilt ödmjuk om jag var så fantastiskt grym som alla fyra är tillsammans och var för sig.

 

Martin Molin är ett musikaliskt geni. Jag sa det första gången jag kom i kontakt med hans musik genom Detektivbyrån, och jag säger det nu efter att ha sett vad han skapade sedan. Jag vet, det låter helt galet, men jag är ett gigantiskt fan och det har väl ingen missat. Men har du missat Wintergatan? Oroa dig inte, nedan följer länkar.

 

 

 

Jag avslutar med någonting speciellt, ett klipp med Visa från Utanmyra och även ett klipp från "behind the scenes". Jag gillar den mer än originalet, mer än versionen av Monica Zetterlund, och det säger en hel del eftersom det är en underbar visa i grunden. Wintergatan lägger till flera extra dimensioner i den.

 

Efter breaket och när vibrafonen läggs till så är jag helt salig.

 

Evelina Hägglund

Marcus Sjöberg

David Zandén

Martin Molin

 

Och alla inblandade.