Alltså, sätt mig med ett N64 och ett fightingspel och du kan lätt lämna mig ensam utan att jag rör mig ur fläcken på en hel dag.

 

Xena Warrior Princess: The Fate of the Talisman är helt klart underskattat av spelvärlden. Den är enkel och kul och en riktig nostalgitripp, det finns förvånansvärt många kombinationer för att göra skada på motståndaren och det är ganska fyndigt måste jag säga. Jag saknar att kunna springa, det hade varit bra. Grafiken är gullig, sådär rå och fulsnygg.

 

Jag använder Gabrielle mest, eftersom Mary gärna är Callisto och hatar Gabrielle. Det är så vi löser våra relationsproblem. Krig ;)

 

Jag går all in. Jag förlorar inte. Vädurar förlorar inte. Och förlorar en vädur, då får en akta sig.

 

Hade jag varit en karaktär i spelet, så hade jag förutom sparkar och slag ha kastat kottar och sprutat armsvett på folk i syfte att skada och döda.

 

Men vi fuskar inte. Det går naturligtvis att leta upp "cheatsen" på nätet men det gör en bara inte. Nä, vi spelade igenom det gång på gång och låste upp nya cheats, som vi skaffade genom att köra speed runs utan nåd.

 

"Fan vad nördiga vi är som sitter här och eggar Xena" säger jag.

"Ja, men du är ännu nördigare för du kommer blogga om det" var Marys svar.

 

Klart jag gör.

 

Spela som Despair var annorlunda, inte så mycket, men ändå annorlunda. Ska bli kul att ge honom en liten dräkt också, mysigt.

 

Nu ska jag däcka. Det här har varit som ett aerobicspass.