Lefty-mode.

 
 
Nu har det snart gått en vecka sedan jag opererade höger hand. Operationen gick bra och jag var ganska påverkad av den lugnande sörjan jag fått innan. Det gjorde inte ont, men det som hutten innan inte tog bort var känslan av att de liksom våldade i handleden. Det här var mitt face:
 
 
 
Det kändes verkligen jättekonstigt! Det gjorde inte alls ont, men obehagligt mot slutet. Vid vissa tillfällen så kändes det som att de stack in tusen nålar i handen, från alla håll. Allt gick bra så efteråt var jag mycket nöjd och fick fara hem.
 
Från operation är det vanligtvis 4-6 veckors sjukskrivning. 2 av dem är gips+bandage för att hålla det stilla.
 
Veckan som varit har varit för lång. Jag hade inte räknat med att jag skulle behöva så mycket hjälp som jag behöver - jag kan inte göra mat, inte öppna en yoghurtförpackning, inte ta på och av BH:n och de första dagarna kunde jag inte riktigt dra upp mina trosor riktigt. Jag har en stolthet som gör mig ganska dum, min gräns går liksom vid toabesök och duschning - tack men nej tack, jag klarar det själv även om jag sliter i stygnen.
 
Med det sagt, så har jag annars skött mig bra. Jag har lärt mig be om hjälp. Jag var hyfsat nyopererad när vi åkte på Nordsken i Skellefteå i torsdags och fick snabbt inse att det inte funkade. För mycket för rygg och hand, en natt yrandes i sovsalen och totalt krossad på fredag... så synd att jag inte hann se allt fantastiskt och delta.
 
Mamma åkte in till Umeå och mötte upp mig på fredagskvällen. Jag la av totalt och lät mig tas hand om.

Imorgon har jag haft gipset en vecka. Det är som en klump i handen och en skena längs handleden. Jag är högerhänt, så att skriva är uteslutet (och jag hinner nog inte lära mig heller). Typ allt jag tycker är kul är antingen uteslutet eller för jobbigt för att göra och det gör mig lite ledsen.
 
Jag får flashbacks till när jag bröt vänster handled då jag gick i fjärdeklass. Det var det som triggade min första depression - att inte kunna vara med och leka, att det enda som var kul var att se på Popular och Sabrina Tonårshäxan på torsdagskvällar. Det här är verkligen trist, jag måste säga nej till massor av saker och att inte kunna knyta sina egna skor känns sorgligt även om jag vet att jag snart kommer vara helt bra i handen. Dagarna är bara så långa, tiden går så sakta!
 
Faktiskt så får nog nästa operation vänta. Det är "bara" obehag och inte farligt med karpaltunnelsyndrom, och vänster hand är inte lika dålig som höger var.
 
Stränginstrument och digitala spel får vänta ett tag.
 
Tack mami <3

En såndär uppdatering.

 
 
 
 
Hej bloggen, hej bloggläsare.
 
En updatering. Jag har blivit sambo, jag har fyllt år och haft middag med närmast sörjande, gått ut på Connect med mina fina vänner och blivit något av en bio-haj. Och i vanlig ordning spelar jag musik och spel, jag andas kultur. Jag knepar och knåpar på recensioner av allt jag spelar men sådant tar tid. Anledningen till allt det här är att jag kan, att jag är frisk nog, och det håller mig nog frisk.
 
Min femårsdagbok (eller "Fem års dag bok" som det står på den, ajaj) gör mig gott - att kort skriva vad jag gjort varje dag. Jag ser också en trevlig ökning av substans i det jag noterar, skiljer mina känslor och bara betraktar saker jag gjort, människor jag träffat och om det varit något extraordinärt.
 
Snart ska den ner i min reseväska. Imorgon åker jag tåg till Stockholm där jag byter och åker mot Eskilstuna. Målet är att delta i nätverket Leias första nationella träff den här omgången. Jag är så otroligt taggad, det känns helt underbart att få vara med och ta del. Du kan läsa mer på Sveroks hemsida om Leia: https://sverok.se/leia/
 
Ska bli otroligt trevligt att träffa min bror också, som bor i Eskilstuna. Jag åker en dag innan så att jag hinner umgås och se hur han och Teresa har det <3
 
Bok: Cirkeln (Engelfors-trilogin)
Spel: Kingdom Hearts på PS4:a och Killing Floor på PC.
Musik: Dark Tranquillity, BABYMETAL och In Flames som funkar särskilt bra i bakgrunden till Killing Floor.
Instrument: Gitarr.
Serie: Plöjer igenom Oz samt Grace och Frankie.
Sömn: Sisådär, ryckningar i ena ögonlocket efter en tid av för lite sömn.
Mat: Ben & Jerry's när plånboken tillåter.

May the force be with you.

Igår var jag på en lokal nätverksträff för Leia, en satsning inom Sverok för spelande tjejer.
 
När jag fick upp ögonen för Leia på nätet så kände jag direkt att det här var någonting som behövdes och som jag ville vara en del av.
 
Varför behövs sådana separatistiska satsningar? Det första jag vill säga, är trygghet. Att lägga en trygg grund där man litar på varandra. Sedan kan man utbyta upplevelser, utbyta erfarenheter av arbete inom hobbyn, frustration och framgångar. Att tillsammans peppa varandra till att jaga efter det man vill göra inom vad det än handlar om.
 
Nu när jag sitter och skriver så skulle jag vilja ta upp alla stunder av frustration där jag upplever att jag blockeras på grund av mitt kön i vad jag vill göra, Jag skulle vilja skriva om hur ofta min spelupplevelse har påverkats på grund av män, men jag orkar inte eftersom jag inte tror att det kommer göra någon skillnad för de killar som läser. Det är svårt att sätta sig in i att vara något man inte är, även om den goda viljan finns där. Och tyvärr, så känner jag att goda viljan sällan finns just för att killar tar det personligt istället för att förstå patriarkatet och hur det styr oss alla på så många plan.
 
Därför var gårdagens samvaro väldigt skön. Vi fick Leia presenterat för oss, sedan hade vi speed-dating som var väldigt roligt. Resten av tiden valde jag att göra pixel art och småprata och lära känna de andra som var där. Jag kände mig avslappnad och trygg i solidariteten som Leia använder sig av för att tjejer ska få växa inom spelhobbyn.
 
För att citera Carrie Fisher: "Stay afraid, but do it anyway. What's important is the action. You don't have to wait to be confident. Just do it and eventually the confidence will follow."
 
 
Här kommer lite bilder från igår. Biohazard-plattan är freestylad, och den andra hoppas jag att ni känner igen!