Jag älskar hösten.

 
 
Jag har årstider inuti. Mina rötter går långt ner där ingen kan se dem, ibland säger naturen stopp och jag får inte växa i den takt som jag tänker. Jag får ofta höra att jag inför mig själv har skalat bort känslan och intellektualiserar alla tankar, kanske för att jag hela tiden ser plats för förbättring.
 
Men inget träd växer konstant eller lika mycket. Nu är det höst och det är bara början - jag skakar av mig löven som tyngt mig. Det ser ut som att allting dör, men det är egentligen bara början på en ny cykel.
 
 
 
 
Men min kropp gör ont. Jag trivs inte i den. Jag är trött och även om jag är ute ur depressionens buskar så går jag fortfarande i motvind. Jag behöver lite mer ork om dagarna. Den här depressionen slog hårt så jag är så tacksam över allt fint stöd jag fått, och hoppas att du förstår att min frånvaro inte varit personlig, det har handlat om min oförmåga.
 
Jag och Olivia tog en promenad till sjukhuset idag och jag skojade om blodssysterskap med henne eftersom vi lämnade prover på kemlabb ihop. BY BLOOD! Hon är en fantastisk andrapilot, efter att ha lämnat våra rör för analyser så gick vi hem och klinkade piano.
 
Imorgon ska jag ut och utforska mer av den här underligt fantastiska hösten. Hoppas på bra väder. För snart kommer det vara många bollar i luften med projekt i farten, bäst att njuta av att kunna nöjesskriva i bloggen och ta promenader utan någon riktning. Det är struktur på gång.
 
 
 

To Rid the Disease.

 
 
 
Det är en vacker höst. Jag älskar när Ålidhems väggar pryds av eldfärgade klätterväxter, hur nyanserna avlöser varandra från grönt till gult till orange till rött.
 
Hösten är alltid Opeth. Alltid. Musik som är eftertänksam, sådär som jag borde vara oftare. Drar ner på takten och  lyssnar på Damnation, mesbelysning och varma dofter. Mina sinnen, fyller på med det lugn som jag kan ge mig själv. Synen, ljus som inte sticker i ögonen. Känsel, svalt och lite kallt så att jag kan dra ihop en filt runt mig och känna mig skyddad. Smak av Pukka-teer med honung. Väntan tills teet svalnat lite och går att drickas, bläddrar i mina serietidningar.
 
Mischa ska få en sjuksköterske-hatt, eftersom han servar mig dygnet runt. Det är mer regel än undantag att Pixel lägger sig bredvid mig och Mischa på mig, och när jag vänder mig om för att sova så lägger han sig i mitt ansikte och kurrar som om det inte fanns någon morgondag. Han kanske känner att matte är lite vissen och han ger precis det jag behöver.
 
Pixel är en särskild sorts katt. Hon skelar och är alltid hungrig. Hon pratar väldigt mycket och är ett ständigt sällskap. Det är inte okej att jag går på toa själv, hon ska vara med. Borstar jag tänderna så ser hon till att saker går rätt till, när jag duschar så tittar hon nyfiket in genom draperiet. Hon är en fara för sig själv eftersom hon är totalt fearless inför människor och inte förstår att världen kan vara rätt elak. Känns som ett rätt schysst liv, faktiskt.
 
Katterna är Player 2 och 3 - Mischa lägger sig gärna på handkontrollerna när jag har dem i knät och jag misstänker att han gillar när de vibrerar. Han hjälper som moraliskt stöd och jag får sjasa iväg honom om det är serious business. Och Pixel, den lilla marodören, upptäcker att jag inte har fullt fokus på henne och är därför och balanserar vid TV-möbeln och igår så släcktes allt för att hon klev på power-knappen till min grenkontakt. Då blev jag irriterad på riktigt, hon är en sådan diva ibland.
 
Och när jag är ute så måste jag ibland hindra mig från att ursäkta mig med "Förlåt, men mina katter kommer lyncha mig om jag inte kommer hem snart". Människor och katter delar inte alls samma tidsperspektiv, om jag är borta en kvart till eller två timmar spelar ingen roll, men jag känner hur de liksom kallar på mig.
 
Ikväll ska jag och Patrik på ute-bio här på Ålidhem. Vackra Ålidhem. Mitt hem. Där det finns bio under himlen... Jag håller fullständigt med om att Ålidhem Äger. Jag ska klä mig varmt, packa snacks och filtar och ta med något gott att dricka. Jag skiter i vilken film de visar, jag vill bara känna att jag lever gott.
 
Det är det som det mesta går ut på nu. Vila och att leva gott.

I'm sure that I'm not sure.

 
 
 
Livet är i ständig förändring. Ibland måste man göra om omkring sig för att försöka få någon reda på det som pågår inombords.
 
Eller för att ens förstå vad som händer inombords.
 
Jag är säker på att jag inte är säker. Ja, det är det enda jag är säker på. Jag vet inte även om jag går igenom saker i huvudet tusen gånger eller fler. Det är en oro i mig som jag inte tycker om, inte gillar alls, men någon gång kommer tiden då det är dags att gå igenom sådana perioder. Det är så vi blir starkare, det är så vi lär oss mer om oss själva och de vi har omkring oss.
 
Öppnar upp och tar in i långsam takt. Jag vill aldrig förlora min tacksamhet, vill aldrig förlora min ödmjukhet för livet och allt i det. Aldrig ta någon eller något för givet och jag kan vara tacksam. Det är så jag väljer att leva mitt liv, även om tacksamhet ibland slår över till skuld.
 
Jag vill fortsätta skapa goda energier och ge till världen, men jag måste acceptera att världen inte alltid vill ta emot det, ta emot det som för mig är goda energier. Det som är rätt för mig är inte rätt för alla andra och tvärt om. Jag vill inte alltid ha det som andra anser vara fint eller bra. Men jag uppskattar tanken och är tacksam.
 
 
 
 
 

Liknande inlägg