Framtidstro.

 
 
 
Det är något särskilt med att ha färgat om håret - såklart sitter det en hel del självförtroende i det, men att ha orkat engagera sig i det är ett gott tecken. Att jag orkar bry mig om mitt yttre.
 
Bodypositive. Jag är så glad att det är "inne" just nu, för att min kropp ser ut som den gör. Jag önskar dock att jag kände det fullt ut... Jag har aldrig fått känna mig nöjd med min kropp men jag har ofta tänkt på det där fake it 'till you make it. Och om det går att fejka, då finns det nog något korn i en som möjligheten kommer ifrån. Det är egentligen rätt kosmetiskt, men jag vill inte klandra mig själv för att jag faktiskt också vill vara söt... eller något.
 
Men jag är hellre smart än snygg. Alltid. Och jag är oftast hellre trevlig än smart i sociala sammanhang, för att jag tycker om människor. Jag hoppas att de tycker om mig. Jag kan vara smart i min ensamhet istället. Jag har ambitioner som kräver intelligens och framför allt engagemang men jag är den som såklart sätter mig med telefonen eller datorn om en kompis vill prata, vad jag än gör. Vårdar mina relationer, de som jag tycker om och älskar.
 
Det vore intressant att höra hur människor uppfattar mig. Det känns som att alla håller inne med saker och därför sitter vi och bekräftar varandra med hjärtan på instagram. Jag försöker leva som jag lär och berätta för människor hur fantastiska de är. Jag får oftast höra att jag är snäll när jag bara måste säga att någon är enormt bra-konstig eller fin men jag är helt enkelt bara ärlig. Inget mer än det.
 
Ikväll såg jag näst sista avsnittet av Dr Who S5, det vill säga sista innan julspecialen. Jag grät, åh vad jag grät. Av glädje och lycka.
 
Teoretiskt så går det att möta sig själv som liten. Kanske även i praktiken. Det är kanske därför jag ofta får en känsla av att jag gjort saker, varit på platser och varit med om det. Jag skulle inte bli förvånad om jag smyger omkring i framtiden som ändå är nutid och har lett mig dit jag är idag och kommer fortsätta leda mig. Allt har ett syfte. Och det som inte har det, det kallas för fritid.
 
... vilket påminner mig om att jag måste se på Donnie Darko så snart jag är i grubblar-mode.
 
 
 
 
 
 
Jag håller på att bekanta mig med OBS. Det känns helt enkelt som ett kall att streama Life is Strange - där vi också talar om kaosteori och tidsresande. Inga spoilers, men det fantastiska spelet stal mitt hjärta och min hjärna på samma gång. Jag har spelat igenom det episodiska spelet två gånger, jag har tittat på streams med bra och dåliga streamare - det här spelet är inte bara ett spel. Det kräver committment, det kräver att spelaren för att göra en bra stream tar spelet på allvar. När folk super framför sin webcam och lättsamt väljer saker som får konsekvenser i framtiden så blir jag irriterad och stänger av. Det finns andra spel för sådant. Inte för att Life is Strange inte är kul, men det kräver både TV-spelsmuskler och att man går in för att spela det.
 
Men även de som spelar det för att det är en snackis och har en enorm fanbase på nätet för att få viewers så slutar det oftast i att de sitter där och gapar ordlöst - precis som jag efter att ha avslutat Ep1.
 
Jag skulle kunna göra nästan allt för att ha soundtracket på CD eller vinyl. Även om det har konsekvenser. I can take it.
 
Jag vill egentligen skriva en artikel om spelet för Gamerlegionen men jag älskar det för jävla mycket för att skriva en bra recension.
 
Nu ska jag ta min trasiga rygg och lägga mig för att läsa The Secret Diary of Laura Palmer. Den är inte lättsam någonstans, även om folk kan tro det när den är skriven i dagboksform. Den är gräslig på många ställen, gör att jag måste gny för att den är obehaglig men samtidigt så slukar den mig hel och hållen. Den är skoningslös och precis som allt som har med Twin Peaks att göra så spelar den på ens känslor, värderingar och den som inte finner vissa sidor motbjudande förstår inte att den handlar om en liten flicka. Den kan verka snuskig för det otränade ögat (som i semi-erotisk), men när jag läser så ser jag bara hur ett barn utnyttjas och inget annat. Den känns viktig på flera plan, inte bara nördmässigt utan även hur män sällan säger nej till flickor som är brådmogna tonåringar och även på ett spirituellt plan.
 
Jag längtar efter ljudboken. Däremot är det inte en bok man läser för att må bra, utan man läser den för att den fångar en totalt och man vill nästan gömma den åt Laura som inte ens får vara Laura, utan objektifieras jämt som Laura Palmer, Laura Palmer, Laura Palmer. Ingen kommer nära inpå henne, knappt ens hennes dagbok.
 
Nästa låt att lära mig på piano och kvällens sista:
 

Ed Sheeran is so lucky.

 
 
Damn, that's hot!
 
Walk off the Earth slutar aldrig imponera på mig. Jag skrev senast om dem i mitt återuppstartsinlägg (det är ett ord) av bloggen och tyckte då att "Walk off the Earth är ett av mina absoluta favoritband av många orsaker och inte bara för deras musik utan också kärnan och själen samt kreativiteten utanför det musikaliska. Det kändes som någon konstig identitetskris när de släppte "Lighters up" som de gjort med Snoop Dog som röker braj i videon och det kändes bara flummigt och att the Dog i min värld är överskattad. Sedan kom #FireInMySoul som jag först blev besviken på eftersom de lät som Aviici och inte som WOTE, men låten fastnade ändå och jag tänker att det är en rätt naturlig utveckling för ett band som gick från 5 peeps 1 guitar till att spela i TV på nyårsafton i Kanada."
 
Nu har de skapat en video som är så enkel och samtidigt så komplex som gör att jag kan lyssna och titta om och om igen. Back to the roots igen, att de använder saker som är så basic som bestick, tuber och andra saker som helt enkelt låter bra samplat. Videon ovan blev jag glatt överraskad av, att de använder låtar som egentligen är hyfsat plagierade och synar dem genom att göra en fantastisk mashup. I sitt vardagsrum. Visserligen inte live, men ändå. Lekt med texten och fått in den i låten, och bara nailar saker genom samarbete och simultanförmåga.
 
Jag är ganska glad att jag fått uppleva dem live, ingen besvikelse där.
 
De har gjort att jag hittat artister som jag aldrig egentligen gillat förut. Ja, jag har till och med diggat One Direction sedan de gjorde en cover på Drag Me Down...
 
 
 
 
... och jag känner att de hittar kärnan i låtarna och sedan gör något ännu mer spännande av det. Sedan går det inte att blunda för hur otroligt duktiga är i både det kreativa och praktiska med musik. 
 
Nu tar vi helg och jag ska hälsa på i Nordmaling och fira mormor Birgit 85 år. Så cheers to the friggin weekend allihop!
 
 
 

You can do anything.

 
 
 
Jag tänker, att människor kommer och går. Precis som känslor. Precis som tillfällen, platser, ord, att inget är konstant. Inget är heller perfekt. Därför tänkte jag inte att det här skulle kännas så illa som det faktiskt gör.
 
Det gör ont på riktigt, men det är mest för att vi inte kommer kunna ha samtalen längre. Det har betytt så mycket för mig.
 
Att du aldrig varit rädd för mig trots att jag varit rädd för mig själv - jag känner att du är rädd OM mig.
 
Att du har mött mig där jag varit och ändå respekterat mig som människa när jag sett världen ur det rödaste filter.
 
Ditt vakande öga har räckt ett bra tag, att veta att du funnits där.
 
Jag är lite rädd för hur det kommer att gå framöver, utan dig och dina kloka ord. Utan din veto-rätt som JAG gett dig, av tillit och av sunt förnuft. Men saker tar slut och mest av allt är jag ledsen för att det inte bara handlar om min förlust utan för att jag bryr mig om dig.
 
Vilken oväntad vänskap! För jag har trots att det inte ska vara så, också sett när du haft bättre och sämre dagar. Tillfällen när jag undrat varför du var tankspridd. Eller när vi skrattat gott. När det gått bra och när vi båda varit i sorg. Vi är båda mänskliga bakom våra roller oavsett hur konstellationerna kan se ut.
 
Så jag hoppas att det går väl hädanefter. Du med ditt goda hjärta och kloka hjärna, du har fått ta för mycket skit från alla möjliga håll och jag är glad att det kommer ta slut även om det blev på det här viset. Du är minst tre gånger så tjurskallig som gemene man vilket jag hoppas att du är försiktig med i framtiden och inte exkluderar dig själv från det som är självklart, att alla människor behöver stöd och hjälp.
 
Jag hoppas att jag får tid att avtacka, på ett sätt eller ett annat. Men jag förstår om du springer utan att vända dig tillbaka.
 
 
 
 

Liknande inlägg