Under veckan som varit så har döden gjort sig påmind och gjort att människor dalar. Sådana människor som berör oss alla på något vis. Lemmy, David Bowie, Alan Rickman. Personer i min privata sfär har förlorat en mäktig man. Det har varit dystert, det är dystert och kallt. Och saknad. Och minnen.

 

Malin var här i helgen. Tre filmer på tre kvällar, Harry Potter & the Deathly Hallows I och II samt Sweeney Todd i Alans ära. Mina tankar var splittrade, men vi hade kul, och jag vet tillräckligt för att inte göra anspråk på någons sorg och tillät mig att bara känna. Jag menar, när stjärnor faller så faller de hårt. Kända som lokala. Kramar och tankar till dig, L...

 

Så ja, i helgen har vi pratat rätt mycket om döden. Mest om oss som efterlevande och hur svårt det är. Varje gång det kommer ett "Jag har dåliga nyheter" så fryser jag fast. Vi värjer oss alla för döden, så jag tillät mig minnas.

 

Det finns stora människor att berätta om, som funnits i mitt liv. Jag är tacksam för att få ha haft den tid vi hade, men jag måste erkänna att jag numera blir lite rädd för att lära känna nya människor med solklara sårbarheter. Jag värjer mig för att de en dag kommer försvinna, bränt barn skyr elden och varje gång jag får höra ryktet gå om att någon har dött så hoppas jag innerligt att jag inte känner den personen. Jag orkar bara inte.

 

Men, åter till samtalen i helgen. Jag förlorad mig i hur Maria och Malin varit så speciella och så viktiga för mig, och att jag känt mig viktigt för dem. Jag sugs tillbaka till när Maria lämnade avdelningen och jag inte hade någon aning om vad som skulle hända. Minnet från när jag fick samtalet från Mary om att Malin gått bort är tydligt, för jag gick sönder totalt.

 

Så nu lever jag med minnen, och håller dem levande. Jag fick prata om Maria, och det var svårt att beskriva henne och hennes sista tid. Ja, hon gick och tänkte på självmord, men något som hon aldrig riktigt gjort är att bestämma sig för en enda sak - på gott och ont. Hon var kostant ambivalent till allting och hade en inre värld som inte liknar den alla andra har, en mycket spännande värld. Det var som att få små skatter när hon berättade om sina tankar och fantasier. Det var fint att få ta del av hennes briljanta sinne för underlig humor som tog oss igenom så mycket. Att vi som unga vuxna fortfarande busade, inte jävlades utan rent busade med omgivningen. Speciellt vårdinsatser.

 

Jag har fastnat på när vi lurade avdelningen att Maria åkt till Norge. Jag var en fantastisk skådespelare som förklarade för personalen att hon bara stack och tog första bästa buss. Snacka om att röra om i grytan. Hennes idéer tog aldrig slut heller, som när hon och A kladdade in en toalettstol med chokladpudding eller när hon plötsligt fick en snilleblixt i hur vi kunde knacka på en dörr och sedan se till att den inte gick att öppna.

 

Och hennes bror. Hennes hjärta, hennes syfte med allt.

 

En dag kom hon och ville att jag skulle lyssna på den här låten. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror att hon kände att den handlade om henne. Eller var den om mig? Hur som helst så blev den mycket speciell för mig, ett starkt band mellan oss.

 

 

 

 

Det är inte rättvist. Vi ska inte förlora människor tidigt. Inte heller ska människor behöva lida. Jag låter tårarna fylla ögonen när jag hör cellon i låten, om Maria var ett instrument skulle hon nog vara en cello. Djup, mångsidig, innerlig. Hon skulle kunna uttrycka både sin busighet men också dysforin hon ofta led av. Och ambivalensen, den ständiga känslan av att inte kunna bestämma sig för någonting, inte ens hur hon mådde i stunden.

 

Så kom den en natt då hon bestämde sig för hur hon mådde i studen. Nu är hon borta och vi andra måste leva med det. Hon valde bort oss just då, men jag är säker på att hon tusen gånger innan valt oss före hennes stora flykt från sorgen som var mer än svår att leva med.

 

Maktlös.

 

Jag är för ung för att vara så bekant med döden och dess efterverkningar.

 

Ingen förälder ska behöva förlora ett barn.

 

Vila i friden ni kanske inte hade i livet.