To Rid the Disease.

 
 
 
Det är en vacker höst. Jag älskar när Ålidhems väggar pryds av eldfärgade klätterväxter, hur nyanserna avlöser varandra från grönt till gult till orange till rött.
 
Hösten är alltid Opeth. Alltid. Musik som är eftertänksam, sådär som jag borde vara oftare. Drar ner på takten och  lyssnar på Damnation, mesbelysning och varma dofter. Mina sinnen, fyller på med det lugn som jag kan ge mig själv. Synen, ljus som inte sticker i ögonen. Känsel, svalt och lite kallt så att jag kan dra ihop en filt runt mig och känna mig skyddad. Smak av Pukka-teer med honung. Väntan tills teet svalnat lite och går att drickas, bläddrar i mina serietidningar.
 
Mischa ska få en sjuksköterske-hatt, eftersom han servar mig dygnet runt. Det är mer regel än undantag att Pixel lägger sig bredvid mig och Mischa på mig, och när jag vänder mig om för att sova så lägger han sig i mitt ansikte och kurrar som om det inte fanns någon morgondag. Han kanske känner att matte är lite vissen och han ger precis det jag behöver.
 
Pixel är en särskild sorts katt. Hon skelar och är alltid hungrig. Hon pratar väldigt mycket och är ett ständigt sällskap. Det är inte okej att jag går på toa själv, hon ska vara med. Borstar jag tänderna så ser hon till att saker går rätt till, när jag duschar så tittar hon nyfiket in genom draperiet. Hon är en fara för sig själv eftersom hon är totalt fearless inför människor och inte förstår att världen kan vara rätt elak. Känns som ett rätt schysst liv, faktiskt.
 
Katterna är Player 2 och 3 - Mischa lägger sig gärna på handkontrollerna när jag har dem i knät och jag misstänker att han gillar när de vibrerar. Han hjälper som moraliskt stöd och jag får sjasa iväg honom om det är serious business. Och Pixel, den lilla marodören, upptäcker att jag inte har fullt fokus på henne och är därför och balanserar vid TV-möbeln och igår så släcktes allt för att hon klev på power-knappen till min grenkontakt. Då blev jag irriterad på riktigt, hon är en sådan diva ibland.
 
Och när jag är ute så måste jag ibland hindra mig från att ursäkta mig med "Förlåt, men mina katter kommer lyncha mig om jag inte kommer hem snart". Människor och katter delar inte alls samma tidsperspektiv, om jag är borta en kvart till eller två timmar spelar ingen roll, men jag känner hur de liksom kallar på mig.
 
Ikväll ska jag och Patrik på ute-bio här på Ålidhem. Vackra Ålidhem. Mitt hem. Där det finns bio under himlen... Jag håller fullständigt med om att Ålidhem Äger. Jag ska klä mig varmt, packa snacks och filtar och ta med något gott att dricka. Jag skiter i vilken film de visar, jag vill bara känna att jag lever gott.
 
Det är det som det mesta går ut på nu. Vila och att leva gott.