Lefty-mode.

 
 
Nu har det snart gått en vecka sedan jag opererade höger hand. Operationen gick bra och jag var ganska påverkad av den lugnande sörjan jag fått innan. Det gjorde inte ont, men det som hutten innan inte tog bort var känslan av att de liksom våldade i handleden. Det här var mitt face:
 
 
 
Det kändes verkligen jättekonstigt! Det gjorde inte alls ont, men obehagligt mot slutet. Vid vissa tillfällen så kändes det som att de stack in tusen nålar i handen, från alla håll. Allt gick bra så efteråt var jag mycket nöjd och fick fara hem.
 
Från operation är det vanligtvis 4-6 veckors sjukskrivning. 2 av dem är gips+bandage för att hålla det stilla.
 
Veckan som varit har varit för lång. Jag hade inte räknat med att jag skulle behöva så mycket hjälp som jag behöver - jag kan inte göra mat, inte öppna en yoghurtförpackning, inte ta på och av BH:n och de första dagarna kunde jag inte riktigt dra upp mina trosor riktigt. Jag har en stolthet som gör mig ganska dum, min gräns går liksom vid toabesök och duschning - tack men nej tack, jag klarar det själv även om jag sliter i stygnen.
 
Med det sagt, så har jag annars skött mig bra. Jag har lärt mig be om hjälp. Jag var hyfsat nyopererad när vi åkte på Nordsken i Skellefteå i torsdags och fick snabbt inse att det inte funkade. För mycket för rygg och hand, en natt yrandes i sovsalen och totalt krossad på fredag... så synd att jag inte hann se allt fantastiskt och delta.
 
Mamma åkte in till Umeå och mötte upp mig på fredagskvällen. Jag la av totalt och lät mig tas hand om.

Imorgon har jag haft gipset en vecka. Det är som en klump i handen och en skena längs handleden. Jag är högerhänt, så att skriva är uteslutet (och jag hinner nog inte lära mig heller). Typ allt jag tycker är kul är antingen uteslutet eller för jobbigt för att göra och det gör mig lite ledsen.
 
Jag får flashbacks till när jag bröt vänster handled då jag gick i fjärdeklass. Det var det som triggade min första depression - att inte kunna vara med och leka, att det enda som var kul var att se på Popular och Sabrina Tonårshäxan på torsdagskvällar. Det här är verkligen trist, jag måste säga nej till massor av saker och att inte kunna knyta sina egna skor känns sorgligt även om jag vet att jag snart kommer vara helt bra i handen. Dagarna är bara så långa, tiden går så sakta!
 
Faktiskt så får nog nästa operation vänta. Det är "bara" obehag och inte farligt med karpaltunnelsyndrom, och vänster hand är inte lika dålig som höger var.
 
Stränginstrument och digitala spel får vänta ett tag.
 
Tack mami <3

Kommentera här: