Det har varit för mycket allvar på kort tid. Därför tänker jag skriva om det fina.

 

Jag är helt blown away av Life is Strange. Jag tyckte att det lät spännande med lovord som regnat över spelet, att det är väldigt speciellt och konstigt. Life is Strange är nog de ord som bäst beskriver spelet också... Very, very strange.

 

Jag brukar vara rätt otålig med spel, när de tar kring 50 speltimmar att ta sig igenom för att spela ut det så kan jag tappa sugen, men här är skaparna bakom spelet jäkligt smarta och har episoder - dag för dag som jag laddar ner eftersom jag klarar dem till vår Xbox 360. Jag spelar en episod på en dag för att jag bara inte kan lägga ifrån mig det. Jag blir berörd ända inpå själen av den och i slutet av de tre episoder jag spelat så gråter jag eller sitter chockad.

 

Det känns dessutom lika givande som att läsa en bok. Det är så stort fokus på storyn, det är mycket att undersöka och jag tror att jag är attraherad till spelet mest för att jag i mitt verkliga liv dagligen måste göra ett val - skydda någon och såra en annan. Hur jag än vänder på det så går det inte att bara skapa "goda" konsekvenser i livet, det går inte att göra alla nöjda även om en vill.

 

Jag har repat för andra gången med bandet Andrea Doria där jag är någon form av sidekick/extraljudare och det är väldigt roligt. Det är en utmaning eftersom jag inte lyssnat mycket på den typ av musik som de spelar och för att jag är utanför min comfort zone och spelar synth.

 

Ikväll är det brädspelskväll, imorgon game night med Digital Spelkultur. Det känns fruktansvärt kul att komma ut så mycket som jag gör nu, även om det är svårt att ta sig iväg ibland.

 

Nu ska jag börja spela på Life is Strange Episod 4: Dark Room.