På bussen hem igår hade jag väldigt blandade känslor. Jag var ledsen, och har varit ledsen ett tag, för jag har av olika omständigheter tagit beslutet att sluta mitt musikstuderande.

 

Just nu ser det ut som att jag inte kan fortsätta. Det går emot min egentliga vilja och min ambition, jag är fullt motiverad men måste ta andra saker i beaktning också, personliga saker som väger över min vilja. Så i början av veckan sa jag till mina klasskamrater att jag skulle börja packa ihop och avsluta saker och ting, vilket sved och fortfarande svider.

 

Jag är ledsen på riktigt, den där genuina känslan av sorg. En liten dröm som dör. Jag har aldrig, inte ens när det varit uppförsbacke, sett det här som ett alternativ och jag har varje dag arbetat mot målet att avsluta kursen med betyg. Kanske var det knäcken också, att vara så engagerad och drivande. Ledsjälar brinner tills lågan slocknar.

 

Åter till igår. Jag sjöng min låt med min grupp för de andra, den som jag knackat ihop själv, tackade för mig och tackade dem. Jag tog första bästa buss som gick förbi ÅC efteråt och så började låten Beauty School Drop-out mala i huvudet - tragikomiskt. Jag gick en vända på ICA och försökte smälta det hela, sedan promenerade jag vidare hem.

 

När jag kom runt hörnet och såg vår lägenhet, såg Marys ansikte framför mig och vår idyll som Fantásia egentligen är så blev känslorna blandade. Jag var fortfarande ledsen, men samtidigt så lycklig i det att jag har någonting som är så fantastiskt att det slår ut allt annat. Ett hem, en trygghet, en fantastisk kärlek, stöd från alla håll. När jag klev in så log jag genom tårfyllda ögon - Mary var inte hemma, men jag visste att hon skulle komma vilken minut som helst. Puffen blev alldeles till sig när han såg mig, katterna hälsade som vanligt på sitt lite lata sätt eftersom de är så van att jag springer in och ut.

 

Live, love, laugh. Livet är förhoppningsvis långt och då finns det tid när jag tar plats.

 

Inte längre musikstuderande under en skolas flagga, vi får se vad jag tar mig an härnäst. Jag är glad att min motivation inte är slut bara för att jag fick lukta på kaffet och vakna, sedan avsluta studierna.

 

Gamla skolkamrater och alla andra, skål och tack. Nu väntar nya saker, men först kan vi väl sjunga en sång?