Snart en vecka efter bröllopet håller jag på att återhämta mig. Jag menar, vissa människor har riktiga problem men jag tänkte lätta mitt hjärta lite.

 

Jag tänkte göra värsta projektet med att filma och klippa ihop allt som har med bröllopet att göra, särskilt skylten, men JAG ORKAR INTE! Så här är en bild på skylten när den är upphängd för att visa vägen till vår vigsel i lördags, jag måste säga att den blev riktigt stilig.

 

Jag är så känslomässigt överväldigad och så trött i kroppen. Inte som fru sjukling som just nu håller på att ladda sina järndepåer, men ändå så pass påtagligt att jag blev lite rädd för hur jag mådde efter bröllopet. Fullständigt lycklig, tacksam till den gräns att jag är så generad för vad alla gjort för oss och jag vet bara inte hur jag ska tacka alla, men också så trött att jag kapade min tillgång till nät, svarade inte på digitala tilltal och allt sådant efter bröllopet. Jag kommer lägga upp ett album senare på facebook med bilder från bröllopet, men just nu orkar jag inte.

 

Däremot har jag tagit tag i räkningar och allt som har med flytt att göra. Nu packar vi det sista, för på måndag har vi tillträde till den nya lägenheten. Det kommer bli SÅ FINT, och det kommer framför allt bli en lugn plats där vi verkligen kan leva alla våra dubbelliv, som kreativa skapare, soffpotatisar, nördar, kockar och djurägare. Till alla våra vänner som har barn - vi är gärna barnvakter när vi har en stor och fin lägenhet med plats och leksaker för precis alla, stor som liten. Det blir nämligen inga egna barn gjorda.

 

Jag peppar inför skolan också, jag har köpt studielitteratur och börjar nästa inför studentlivet. Vissa dagar är jag trygg och säker, andra dagar är jag livrädd. Jag trycker på pausknappen och spelar Mariokart.

 

Min favoritstund på dagen är näsr det är dags att lägga sig. Jag tar min evighetsbok med korta kapitel, lägger mig bredvid Mary som oftast sover när jag väl tagit mig till sängen och så hoppar Mischa upp på min mage och sätter igång motorn. Då är jag så trygg som jag kan vara, släcker när jag känner att det är dags att sova, vänder mig mot Mary och lägger armen runt henne medan hon snarkar. Det kanske låter som en liten sak, men känslan av trygghet som jag får då kan vara det vackraste jag vet.

 

Idag har vi varit i den nya lägenheten och det finns en del skönhetsfel, men vissa ska åtgärdas direkt och andra ska bli lite av ett livsprojekt. Vi tänker ju bo där länge, länge. Jag vill aldrig flytta igen. Det är bekvämt och det känns rätt.

 

Jag börjar ha slut på orsaker att må dåligt över. Därför skrämmer det mig att jag är ovanligt trött och tenderar till att känna mig som om jag är i en konstig bubbla, någonting som inte alls har att göra med min livssituation att göra. Jag gillar inte saker som är rotade i saker jag inte kan problemlösa riktigt. Det är då jag undrar om sjukdomen tänker dyka upp igen, men samtidigt är jag ganska lugn i att jag tänker så pass långsiktigt att jag har ett bra skyddsnät.

 

Nä, nu ska jag packa några lådor kläder och dansa. Jag försöker få min stackars (h)järnlösa fru att bli kvitt så mycket onödigt slit som möjligt. Rött kött, broccoli och lots of fluids ligger på menyn. Har tjyvat Netflix från kusin så det blir en film och sedan godnatt.

 

Tack för att du tog dig tid att läsa.