Efter många speltimmar så har jag nått slutet av Rime. Jag kollade aldrig vad det skulle handla om egentligen, eftersom det var ett av månadens gratisspel på PS4:a nu i februari. Men det var spännande att filosofera, spännande att upptäcka och framför allt väldigt vackert. Pusslen var lagom svåra och jag kunde spela det väldigt långsamt och casual vilket var en skön paus i tillvaron. Sådär som TV-spel ska kunna vara emellanåt. "Fluffigt", som Jojjon kallade det.

 

Det var först i slutet som jag förstod vad det egentligen var, vad berättelsen ville säga. Första kapitlet handlade om förnekelse - en vacker värld där fruktträd växte i en enkel tillvaro. Man utforskade och följde sin kompanjon, räven, och sjöng för att dels kommunicera sina egna känslor men också för att trigga igång händelser i spelet.

 

Nästa, ilska. En fågel som ville ha ihjäl pojken som egentligen bara ville väl. En kamp och från min sida en hel del frustration för att spelet blev svårare. Svarta varelser utan ansikten som viskade hotfullt och var hemska.

 

Förhandling - att hjälpa robotvarelserna och pussla ännu mer för att ta sig fram. En hel massa givande och tagande på något vis, och mer hjärngympa, dessutom de svarta varelserna som ville suga ut min själ. Med hjälp av ljus kunde jag skrämma bort dem, men mot slutet av kapitlet så återuppstod de även när jag sken ljus på dem (bokstavligen).

 

Depression kom sen, i en ruin där regnet föll. De svarta varelserna ville mig inte illa längre, de bara fanns där och vandrade planlöst. De hindrade mig från att gå vidare innan jag gjort allt jag behövt göra, innan jag gått igenom de pusslen som behövdes göras.

 

Acceptans. I slutet ville jag gråta, för det var en far som förlorat sin familj. Och låten i eftertexterna... Det är nog många som skrivit spelet som själv gått igenom en hel del sorgearbete.

 

Jag tror att spelet vore perfekt för unga vuxna, om nu gamers kan släppa det här med att allting måste vara överväldigande häftigt och/eller våldsamt med grafisk övertydlighet av det. Lösa storys som är en tolkningsfråga är inte heller för alla, men personligen så gillar jag att ha sådana spel. Det var som Flower, fast lättare gameplay och ändå lite tydligare i vad det egentligen handlade om. Men bara sånär som på att jag fick fundera på vad som symboliserade vad.

 

Och tydligen, så skäller rävar som glättiga hundar... eller?