Jag älskar hösten.
Jag har årstider inuti. Mina rötter går långt ner där ingen kan se dem, ibland säger naturen stopp och jag får inte växa i den takt som jag tänker. Jag får ofta höra att jag inför mig själv har skalat bort känslan och intellektualiserar alla tankar, kanske för att jag hela tiden ser plats för förbättring.
Men inget träd växer konstant eller lika mycket. Nu är det höst och det är bara början - jag skakar av mig löven som tyngt mig. Det ser ut som att allting dör, men det är egentligen bara början på en ny cykel.
Men min kropp gör ont. Jag trivs inte i den. Jag är trött och även om jag är ute ur depressionens buskar så går jag fortfarande i motvind. Jag behöver lite mer ork om dagarna. Den här depressionen slog hårt så jag är så tacksam över allt fint stöd jag fått, och hoppas att du förstår att min frånvaro inte varit personlig, det har handlat om min oförmåga.
Jag och Olivia tog en promenad till sjukhuset idag och jag skojade om blodssysterskap med henne eftersom vi lämnade prover på kemlabb ihop. BY BLOOD! Hon är en fantastisk andrapilot, efter att ha lämnat våra rör för analyser så gick vi hem och klinkade piano.
Imorgon ska jag ut och utforska mer av den här underligt fantastiska hösten. Hoppas på bra väder. För snart kommer det vara många bollar i luften med projekt i farten, bäst att njuta av att kunna nöjesskriva i bloggen och ta promenader utan någon riktning. Det är struktur på gång.
