Svettigt stressigt.

 
 
 
Nu är det verkligen hopp och förtvivlan som avbyter varandra i en hastig fart, finliret till bröllopetfixas och jag är trött. Jag är väldigt trött men snart är vi i mål. Snart.
 
Ta inte min frånvaro som någonting personligt. Jag känner mig inlåst i mig själv och mina tankar, min stress, allt. Jag blir disträ och jag blir galen på mig själv men jag orkar faktiskt inte hålla fokus någon längre stund.
 
Jag längtar att vakna upp på söndag och vara fruarna Forslund.
 
Tills dess är det stress hela tiden som jag bryter med musikspelande och tv-spelande. Det funkar. Det gör det.
 
Nu ska jag försöka sova lite när jag ändå har "sovmorgon". Jag har värk i ryggen som gör att jag inte kan ligga, sitta eller stå egentligen, men jag måste lägga mig ner och sova lite till faktiskt.
 
Gitarren börjar ta sig, skylten kommer bli vacker! Gärsterna kommer helt enkelt verkligen se var de ska köra för att komma till vigselplatsen.
1 BellsHell - Drogerna och rakbladens Drottning:

skriven

Längtar efter att se bilder på era klänningar och bröllopet!

2 BellsHell - Drogerna och rakbladens Drottning:

skriven

Jag visste inte vart jag skulle svara, då jag inte lärt mig riktigt med det här med att svara på kommentarer direkt i mitt kommentarsfält, så jag svara här också om det inte kom fram, ber om ursäkt för dubbelpost isåfall, men jag vet inte hur den fungerar då jag inte använt mig utav den innan.

"Nu tror jag att du missuppfattat. Jag gottar verkligen inte ner mig i någons misär överhuvudtaget. Det skulle jag aldrig göra. Jag följde och blev följd genom gamla bloggen genom peppande och förstående kommentarer. Vilken inställning? Att jag saknar något så fruktansvärt att kunna ventilera mig om mina demoner och allt som jag kämpar med. Jag går i DBT, vilket är super men jag saknar skrivandet när jag sitter hemma ensam.

Jag vill bara göra det anonymt denna gången då alla såg mig som "sjuka *piip*" hela tiden för att jag skrev så öppet och privat vilket tillslut skrämde mig eftersom jag är så otroligt mycket mer än det. Men samtidigt så behöver jag få ventilera mig, men jag vill inte såra någon annan eller mig själv. Då kändes anonymt som en bra grej efter 4 månaders uppehåll.

Det är väl klart som fan att jag har ett liv utanför det här. Vad fan tror du? Jag må ha mina problem och sjukdomar, men det är väl precis det jag försöker att bygga upp just ETT LIV. Jag får inte jobba just nu, men jag har ett CV finare och bättre än många, många andras. Jag har två fantastiska fyrbenta individer hemma som jag lever för.

Tyvärr är det fortfarande mycket droger och självskadande som finns i mitt liv till och från men jag är inte ur det ännu. Tyvärr. Och då måste jag få skriva av mig när det är som värst.

Jag vet att du har kommit jätte(JÄTTE)långt, och det är verkligen beundransvärt. Men alla är inte där så kliv ner från din höga häst och inse att alla inte är lika duktiga som du alltid. Den här kommentaren fick mig verkligen att få en helt annan syn på dig och det känns jävligt trist då du (och Mary) varit lite av en inspirationskälla till hur långt ni har kommit."

Kommentera här: